Renoveringshetsens uppsida

En positiv grej med hemmafix-projektet - som (ännu) inte strulat på något sätt - är att jag förra veckan mailade fastighetsägaren och bönade och bad att han ska skicka en hantverkare som målar om vår hall och vårt sovrum. Förra året hade vi visserligen kommit överens om att vi skulle få färgen gratis om vi gjorde jobbet själva. Såhär bloggade jag visst då:

Det som krävs av oss själva nu är bara att vi tar tag i projektet. Flyttar undan möbler, tejpar och börjar måla. Och man frågar sig: Kommer det att ske redan ikväll? Eller i morgon? Den här veckan? 

Ingen vet. Spänningen är olidlig.

Och låt mig säga det vi alla tänker: HAHA. Hahaha. Ha. Hehehe. "Redan ikväll, i morgon, den här veckan?". Det skedde ju inte om man säger så. Det har mycket mycket snart gått ett år sedan jag skrev de raderna. Och efterom vi uppenbarligen inte får tummen ur mailade jag fastighetsgubben och bara "SNÄÄÄÄLLLLAA HJÄÄÄÄLP!". Typ så. Mycket vuxet.

Och hör och häpna, han svarade "Målaren kontaktar dig. R".
Ville som ni förstår krama ihjäl denne R!!

Så på måndag kommer lelle målaren och gör hemmet vackert och vi behöver inte göra nåt alls förutom att flytta undan lite möbler. Hej lyxen i att bo i en hyresrätt.

PS. Fastighetsgubben har ett efternamn som börjar med Ridder-. Så passande. Knight on a white horse liksom. 

Inte för att gnälla, men...

Jag har städat och sorterat och fixat hemma som ett litet as den senaste veckan. Varje kväll ett nytt projekt. Hittills har ödet dock inte direkt tackat mig för detta om man säger så:

1. Jag sorterade ur förrådet och fyllde bilen med tunga gamla ovärda grejer. Skyndade mig hem efter jobbet i onsdags för att hinna åka till tippen och slänga skiten. Då visade det sig att tippen har öppet sex dagar i veckan - självklart inte på onsdagar. 

2. Jag åkte för att slänga glas. Jag eller D har då lyckats med genidraget att lägga en vinflaska med vin kvar i pappkassen så jag spillde rödvin över hela mina ben samt bilsätet. Fick ligga i bilen och skrubba istället för att åka hem och vara nöjd.

3. Jag gick för att slänga skräp i vårt soprum. Då fastnade nyckeln i låset och där sitter den fortfarande, som vore den svärdet i stenen i den där sagan, ungefär. Orkar inte ens göra något åt det. Antar att fastighetsskötaren har annat för sig på lördagar.

4. Jag sorterade i ordning vår träningsgarderob, vek handdukar löjligt fint och satte upp etiketter på varje "fack" i den där hänggrejen. Idag bestämde sig hela hänggrejen för att rasa ihop med ett brak.

5. Jag kollde om Ikea har hyllplan till vår garderob så att jag kan slakta hänggrejshelvetet. Av alla tusen hyllplan de har passar inga våra inbyggda garderobers mått.

6. Alldeles nyss tog jag fram dammsugaren eftersom det kommer gäster hit ikväll och - surprise surprise - tjoff så gick en säkring och allt blev kolsvart.

7. Och så ramlade en tavla ner i min panna när jag låg i sängen och sov. 

Såatte, jag köper nog ingen trisslott den här veckan.

Inte mörkrädd men vindrädd

Jag är verkligen inte mörkrädd. Inte alls faktiskt. När jag var yngre var jag alltid den som följde mina vänner till bussen för att de var rädda och sen gick själv tillbaka. Och jag har aldrig tyckt att det var det minsta läskigt att promenera hem själv genom en stad - helt oavsett vilken tid på dygnet och vilken stad/land/världsdel* det rört sig om. 

MEN. Vinden i vårt hus, där tvättstugan ligger. Herregud vad läskig den är. När man ska hänga tvätt i torkrummet går man liksom ut på vinden där folk har sina förråd, och det är som en läskig labyrint med knarriga dörrar där vem som helst kan gömma sig i väntan på hjälplös ung kvinna som ovetandes går rakt i fällan med iPhonemusik i öronen. Intet ont anandes.

Jag tvättar alltid alltid sent på kvällen eftersom jag är för lat för att boka tvättid, och tvingar mig alltså till tvättstugan mörka kvällar. Detta fortsätter jag med eftersom jag vägrar låta den fåniga rädslan påverka mig. Men jag hänger upp kläderna utan att någon enda gång vända ryggen mot dörren. Lätt förhöjd puls under myshoodien. Och jag känner en lättnad när jag stänger den gammaldags hissgrinden om mig och trycker på knappen mot tryggheten.

För om det skulle finnas ett creepy freak däruppe nu ikväll, exempelvis, - när David är bortrest - skulle ingen märka förrän i morrn bitti om jag låg kvävd där på betonggolvet. Och det vore ju klart oskönt, det vore det ju.

Jahaja, det var kvällens fundering det. (Är ni mörkrädda, förresten? I vilka situationer?) Nu ska jag upp och hämta sista vändan tvätt. Hehe.

*Men bara för att jag inte är rädd försöker jag ju såklart att inte vara dumdristig. Är inte en idiot. Men tycker att det skulle vara tragiskt att behöva gå omkring och vara rädd.

Jesus som hårig eskimå

Annika länkade till det här på facebook. Och jag kan inte sluta skratta, jag öppnar länken om och om igen och kvider. Herregud vad roligt.

Allt jag säger är sant (spoiler alert)

Nyligen läste jag Lisas nya ungdomsroman Allt jag säger är sant. Den var såklart briljant, precis som allt Lisa skriver. Och extra kul att ha följt skrivprocessen hela vägen i bloggosfären. Man läser om att någon sitter och skriver och skriver och vips finns en färdig bok liksom. Mäktigt.

Men jallafall. I boken finns det en mormor som är jättefin. Som dör. När huvudpersontjejen är sexton år. Och Lisa skriver om det så verkligt och så fint att jag låg i sängen och hulkgrät (ja) och när jag kom till mitten av boken där avsnitt två börjar var jag tvungen att sluta läsa, för att jag grät så mycket. För inom mig fanns visst mitt sjuttonåriga jag som mindes exakt hur det var att förlora en mormor.
Huvudpersonen i Lisas bok kan först inte gråta när hennes mormor dör, och så var det i och för sig inte för mig. Jag grät och grät och grät varenda gång jag pratade om mormor under två hela år. Men ändå. Alla de där beskrivningarna av hur det känns när någon bara försvinner och aldrig ska komma tillbaka, dem kände jag igen mig i bara alltför väl. Därav sammanbrottet.

Nästa kväll när jag läste resten av boken frågade David om det "inte var några som dog i boken idag?". Och jag bara "nej, inga fler tror jag!" Sen kom det en massa nya mormorreferenser och jag lipade igen. Ungefär lika mycket. Var helt slut när boken tog slut.

Lisa: Du skriver så man berörs kan man säga. Kanske bästa sättet att skriva på av alla sätt som finns. Så himla tur för alla Sveriges ungdomar (och vuxna) att det finns författare som du!

Mer bröllopsgalej!

Ni kanske minns att min kusin Sara och hennes kille Johan gifte sig vid vår sommarstuga i maj? Antagligen minns ni det, eftersom jag likt en besatt instagrammade bröllopsbilder på dem varje dag i cirka tre veckor efteråt. (Och nu inser jag att jag mitt i allt glömt BLOGGA de där bilderna också, så varning för att det kommer mera. Hehe. He).

I alla fall så gifte de sig med bara de närmaste närvarande och hade istället en bröllopsfest för alla vännerna nu i lördags! Och jag var fotograf igen, tänk en sån ära. Festen var jätterolig. Jag höll ett tal där jag försökte få in all kärlek som finns i hela världen på två minuter och femtio sekunder eftersom toastmastern satt en gräns vid tre. Alla andra snackade i cirka tio. Men jag hann i alla fall få in ett skämt (som folk faktiskt skrattade åt! Yey!), samt lipa lite av rördhet. Vi är snabba med sånt i min familj, att rördlipa. Såg i ögonvrån både Sara och hennes syster sitta där och gråta sig till mina ord och då blev jag alldeles varm av samhörighet och av känslan av att vara släkt med dessa människor.

Sen dansade vi i flera timmar, tills svetten rann längs ryggen. Jag vaknade med träningsvärk i vaderna morgonen efter, vilket jag tyckte var härligt eftersom folk med tydliga vadmuskler är så snygga. Vill ha! Sara sms:ade att hon hade jättemycket träningsvärk i ryggen. Det kan man också ha. Gamla goa hits har lätt den effekten.

Den stora åldersångesten

Så kom den för första gången i mitt liv. Åldersångesten. Den där stressen över att man blir äldre och att tiden går så hysteriskt hysteriskt snabbt. Jag är tjugoåtta nu, och kanske är det inte gammalt, men det är i alla fall i sluttampen av "tiden innan man skaffar barn". SLUTET av den perioden, som ju pågått i hela mitt liv och som är det enda jag känner till.
Jag är jättesugen på en liten knubbig bebis och ett hus utanför stan, och samtidigt vill jag bo kvar i stan i all evighet och njuta av afterwork-ölar och näratillallt och bofemminuterspromenadfrånvadsomhelst.

När jag tänker rationellt på det här inser jag ju att jag hunnit skitmycket egentligen. Jag har rest rest rest, jag har bott utomlands, jag har läst en massa år på universitet och skaffat mig någon form av "karriär". Eller en början på en i alla fall.

Ändå är jag stressad. Tjugoåtta, det var ju åldern då jag och bästa kompis N bestämt att vi skulle skaffa våra första ungar. Tjugoåtta - tillräckligt påriktigtvuxet för att skaffa barn, men ändå ungt! Tyckte vi. (Alla kanske inte tycker att tjugoåtta är så värst "ungt" för en förstagångsförälder, men det tycker jag att det är. Lagom ungt!). För man vill ju vara tillräckligt ung för att hinna känna sina framtida barnbarn i vuxen ålder, tillräckligt ung för att ens barn ska hinna bli vuxna innan ens föräldrar dör.  (Och det i sin tur, själva föreställningen att ens föräldrar någon gång inte kommer att finnas mer - vidriga vidriga tanke. Hej ännu mer ångest.)

Hence the stress alltså. Vad vill vill man? När vill man? Hur vill man?

När folk säger va!ärniinteförlovadeän? och skaniinteskaffaenungesnart? känner jag aaaaah jag hinner visst inte med livet. Jag hinner inte med. Jag vill leva två år på varje år, jag vill att tiden aldrig ska ta slut, jag vill aldrig att någon ska dö eller att jag ska dö eller att varje ålder man passerar aldrig någonsin kommer tillbaka. Jag vill inte känna att tiden bara rinner ifrån mig. Jag gillar livet alldeles för mycket för det. 

Jaaaaa!

Nicole stod upp sista fem, jag låg i soffan med benen uppdragna som en köttbulle och bet hårt i mina knän. Sen bara Jjjeeeeeaaaaaaa!! Efter tio år av riktigt usla mästerskapsresultat för de svenska handbollsherrarna är de äntligen i OS-final! Flashback från 1990-talets glansdagar. Ska silver från 1992, 1996 och 2000 bli till GULD 2012? Hoppas!

Grämer mig något obeskrivligt över att jag jobbar på söndag när finalen är, men jag kommer i alla fall kunna se den på jobbet. Känner mig redan lite nervös.

Spontansommarhäng

Många gånger är det ju så himla svårt att planera in häng med vänner - man jobbar omlott, man har tusen saker inbokade, man bor i olika städer. Men att bara ta det på uppstuds fungerar förvånansvärt ofta!

Igår ringde Johan - mitt ex tillika käre vän - och sa Hej jag och Vidde (lille sonen) hade tråkigt så vi drog till Göteborg några dagar! Ska vi hänga i morrn? Och jag bara men JA. Jobbade lägligt nog kväll idag och dessutom var det sol. Unreal!

Så i morse drog vi till Delsjön, och fick med oss: Johans syster och hennes kille, Johans bror och hans tjej, Johans halvsyster och vår gamla gymnasiekompis med sambo. Värsta sommarspontanhänget! Sådär som man tror att hela somrarna ska vara och som det sen oftast visar sig att de inte blir. Speciellt inte skitsomrar som den här. Men en gång är iallafall en gyllene gonggong som man brukar säga. 

Familjen Skenk/Nerman/Gustafsson/Wunsch (kär familj har många namn) - ni är grymma!

Och det här med att man inte skulle kunna vara kompis med sitt ex? Det kan man ju! Fattar faktiskt inte riktigt varför man inte skulle kunna vara det.

Den rafflande fortsättningen:

Här kommer svaren från GP-läsaren som jag mailledes för någon slags "jämställdhetsdiskussion" med efter hans mail igår. Jag har nu fått svar:

Ja ni tvingar ut män i krig* och gruvarbeten för att kunna flasha med guld och trams!

*Sadist!

Per

Jag svarade:

Med "ni" menar du "alla kvinnor", eller?

Tycker du verkligen på riktigt att "kvinnor tvingar ut män i krig"?

Johanna 

Och så skrev han:

Se på blodsdiamanterna, DET är ditt fel!
Nu ska du gå in på pantbanken med allt ditt meningslösa glitter och sedan skänka pengarna till välgörande ändamål.
Per

Och jag svarade:

Haha, du har uppenbarligen humor – en bra egenskap!

Tack för att du gett oss alla på utlandsredaktionen ett gott skratt.

Ha ett fint slut på sommaren,

Hälsningar Johanna

Nu känner jag att den här "diskussionen" nog nått sin ände. Det räcker med kvinnoförakt för ett tag. 
Men det är rätt skrämmande vilka freaks det finns därute. 

Dagens hatmail...

... fick jag med anledning (antar jag) av en artikel jag skrev i måndagens GP om att kvinnor i utvecklingsländer utför 60-80 procent av jordbruksarbetet men bara äger 2 procent av marken. Så här skriver en läsare som reaktion på det:

Hej, då män har kortare livslängd än kvinnor

 så är det ju i grunden mannen som är strukturellt diskriminerad!

Sadist!

/Per

I ämnesraden skriver han "tips!". Lite oklart hur han menar där. Jag svarade som nedan, vi får se om han hör av sig igen.

Hej Per!

Då undrar jag genast: förstår du vad begreppet ”strukturellt diskriminerad” betyder?

Annars förklarar jag gärna!

Förstår inte heller kopplingen till att jag skulle vara ”sadist”. Måhända lite långsökt, eller hur känner du själv?

Ha en bra dag,

hälsningar Johanna Lagerfors

Augustihelg

Söndag kväll och vi kör OS-tittande med finostar och vin. Det har varit galet skönt med en helt ledig och på förhand oplanerad helg - känns som att det var ett halvår sen sist typ. Och det sjuka är att jag tror att det ÄR ett halvår sen. Eller så.

I lördags kväll tog vi med Sofia och gröna grillen och åkte till Smithen och grillade hamburgare. Det ser ju ut som en superidyll på bilderna men blåste som fasen, som alltid den här himla sommaren. Men det var gött ändå. Även ett mörkt och vågskummigt hav är ju vackert liksom. David metade upp en torsk och var lycklig över detta.

  

Och på dagen var jag på Liseberg med den här donnan! Samt hennes föräldrar och lillasyster. Jag älskar ju Liseberg även nu i vuxen ålder, men det är allt något speciellt med att se den där magiska entusiasmen i en treårings ögon.

Dagens i-lands...osv

Ni vet när man instagrammar en bild och det ibland kommer med en liten svart strimma i över- eller sidokant. Som man inte ser förrän bilden redan laddats upp. Stör mig sjukt mycket på dem! Värst är det om ränderna är såpass breda att de även syns när bilden är miniatyr på ens sida. Hu alltså. Jag får impulsen att deleta och ladda upp igen, men då känner jag mig som ett mongo och tvingar mig att låta den vara kvar.

Med vänlig hälsning

Mongot

(PS. Annan störig grej med Instagram är att de ju tagit bort möjligheten att bestämma hur skarpt tilt shift-funktionen ska fada ut (!). Sedan de tog bort den har jag inte använt den funktionen en enda gång, blir ju asfula kanter på blurret. Så kan vi inte ha det. Okej nu skäms jag lite för att jag stör mig på sånt här. Hejdå!)

Dagens godmorgon - ett blåljusinferno

Jag vaknar strax före sex av skrikande sirener och hysteriska vrål utanför sovrumsfönstret. Fattar inget, tänker att jag drömmer. Inser sedan att jag visst är vaken så jag flyger upp naken och yrvaken och springer fram till fönstret. Säger åt D att kom kom, fort. Alldeles nedanför fönstret ligger två polismän på en kille som uppenbarligen gjort något dumt. Han är våldsam och slåss som en skogstokig och det tar poliserna en rätt bra stund innan de med utfällda batongers hjälp lyckas trycka ner honom mot asfalten och få på honom handfängsel.

Den ena polisen har tappat sin pistol (!) som under hela bråket ligger helt öppet på marken två meter bort. Längre ner i lilla backen mot Världskulturmuseet står en grå bil på sniskan mitt i vägen. Säkert den bil brottslingen flytt i.
Jag ser att fler människor tittar ut genom öppna fönster och några har gått ut på sina balkonger. Dramat får sitt slut och den ena polisen vrålar "Det är ju LIVSFARLIGT, det där var så JÄVLA idiotiskt gjort" i örat på den gripne. Nu med pistolen tillbakastoppad i hölstret. Orden ekar mellan husen.

Sen går vi och lägger oss igen, och kommer på att vår ytterdörr visst är olåst. Ytterdörren som ligger några meter från där bråket utspelade sig och som går direkt in i vår lägenhet (ja, vi har en egen ingång trots att det är en lgh mitt i stan).

Ska nog ta och låsa lite noggrannare ikväll.