En lille update

Värst vad man tar paus från bloggen såhär års. Blir väl så sommartid (även om "sommartid" just nu mest verkar innebära "korta regn så kraftiga att hela innerstan översvämmas"). Men jaja. Helgen var i alla fall kalasfin! Min svärmor var här och vi åt lunch hos mina föräldrar och tapas på ett överfullt Linnegatan på lördagkvällen. Och så fick jag supertjusiga glas i efterskotts-födelsedagspresent.

Och igår var jag hos Linn och firade hennes födelsedag efter jobbet, och nu ska jag strax pinna iväg och träffa Sofia för ett glas vin i den lilla strimma eftermiddagssol som hittat fram mellan regnmolnen.

Dessutom... OS liksom. Älskar det. Tittar ju inte så mycket på sport annars direkt, men OS är så himla magiskt. Kan kolla timmar i sträck, och nu har jag även upptäckt att svt sänder allt live på webben så att jag kan smygkolla samtidigt som jag jobbar om dagarna. Fint! Jobb, vänner, sommar, OS. Allt är bra.

Hej på en stund!

Karlsson, världens bästa Karlsson

Har under eftermiddagen blivit besatt av två stycken saker.

1. Att skaffa en Karlsson Flip Wall Clock.

Pga sjukt snygg. Har velat ha en sen jag såg en i min kompis designern Calles kök för många år sedan, men har aldrig vetat vad den heter. Nu vet jag. Då kan man eBay-söka. Och dessvärre kostar den stora varianten jehettemånga pengar. 

2. Att måla nån vägg i exakt den här färgtonen, min bästa färg. Och sen sätta upp klockan på den:

Varsågoda för intressant och ovärderlig information.

OBS: Har snott bilderna från Internet, ber berörda fotografer om ursäkt för detta!

London

Förra helgen var ju jag och David i London på den där resan som D vann. Det var himla fint. Vi bodde på the Intercontinental som visade sig vara ett femstjärnigt hotell vid Hyde Park där finklädda män i trettiotalshatt öppnade dörren när man kom. In stövlade vi med våra backpackerryggsäckar och såg ut som folk som snarare brukar på på hostel. Eftersom vi är folk som snarare brukar bo på hostel.

(Konstigaste grejen med femstjärnigt lyxhotell: de har inte gratis wifi. Man ba say whuut?!)

Vi vann ju även biljetter till Hard Rock Calling, festivalen i Hyde Park med Bruce Springsteen som det stora dragplåstret. Fantastisk kul. Vi såg Soundgarden på fredagskvällen och på lördagen, när Bruce spelade, mötte vi upp min kompis Simon och hans tjej Nicki och brorsa Barney. Fint att vi lyckades hitta varann på det stora fältet där 65 000 människor trängdes i leran. Mot slutet av konserten sa Bruce "Nu välkomnar vi min hemliga gäst...! Jag har väntat på detta i 50 år". Jag kisade och kollade noga och bara näe, det kan väl inte vara, kan det? Det ÄR DET! och så kom Paul McCartney upp på scen (!!!). Och han och Bruce körde I saw her standing there och Twist and shout och herregud den känslan, jag (och för all del alla andra 70 000 också) kände euforin strömma till och jag blev nästan lite rörd, tänk att få höra en riktig Beatle framföra de låtarna. De som jag lyssnade på när jag var liten och som fick mig att säga till pappa att jag tyckte att det var lite trist att inte ha varit född på 60-talet, att ha missat hela den grejen. Så ja, det var en fantastisk spelning. Magisk.

Med en minut kvar av sista låten tröttnade arrangören på att de drog över tiden. Och så drog denne någon ur sladden (obs att jag inte skojar), vilket fick konserten att bli omskriven i tidningar världen över. Ljudet bara fadades ut. Otroligt udda slut på den där glädjeyran. Fast folk var glada ändå, det kändes i luften att vi hade fått se något historiskt. 
Efteråt skulle vårt lilla gäng gå till någon pub som Simons och Barneys farfars far hade ägt, men den var stängd så vi köpte kebab i ett hål i väggen istället. Och sen gick vi hem och jag somnade mitt i en mening.

Resten av dagarna var också fina även om det regnade rätt mycket. På Portobello market köpte vi en 169 år gammal världskarta som jag sedan dess gått och varit svinglad över ungefär varje sekund. Den är från 1843 och fransk och hur fin som helst. Vi var också på Borough market som ligger under en gammal järnvägsbro och som jag verkligen rekommenderar alla som ska till London. Massor av smarriga delikatesser och schyssta vinbarer med osttallrikar och snygga gamla träbord.

På söndagen var det soligt och då åkte vi till Columbia road flower market (där jag hade varit prick alla söndagar om jag hade bott i London) och till Brick Lane med alla vintagemarknader där vi shoppade lite fina grejor. Jag högg en omsydd vintageskjorta som sömmerskan på Blitz (den bästa affären!) sytt om till en blus, samt en mörkbrun portföljaktig skinnväska.

Och så såg vi nya Spider man på Imax, åt goda middagar med gott vin (tips: marockanska Momo på Heddon Street), badade badkar på hotellet och sådana saker. Och sov!

Och förresten, ni vet de där träningsskorna jag tjatat så mycket om? De fanns för 440 spänn på Foot Locker! Så nu har jag även ett par gråa.

Avslutar med den stora surprisen, det ni aldrig kunnat ana - en London-bildkavalkad! Hehe.

22 juli

Bomben i Oslo och massakern på Utöya. Har det redan gått ett helt år? Den där veckan i Norge alldeles efter att terrordåden skedde känns idag plötsligt så nära igen, som om allt inträffade helt nyligen. För många andra, de drabbade, har det här året säkerligen känts som det längsta i deras liv.

Förra torsdagen var jag tillbaka i Oslo med fotografen Frida Winter och intervjuade Tonje Brenna, AUF:s generalsekreterare. Hon klarade sig levande från ön med en hårsmåns marginal. Tonje var så otroligt trevlig och glad, öppen och vanlig att det kändes helt overkligt att inse vad det var hon faktiskt satt och berättade om. Vad hon varit med om på riktigt och inte bara sett i någon film. Hela händelsen är så utstuderat hemsk. 

Tonje gjorde en hjälteinsats på Utöya och räddade livet på flera andra. I rollen som generalsekreterare för AUF har varje dag i hennes liv sedan dess handlat om 22 juli. När vi åkte från Oslo sa Frida "den där kvinnan kommer ju bli statsminister", och jag skulle inte bli förvånad om hon har rätt. Idag satt Tonje jämte Jens Stoltenberg i det direktsända minnesprogrammet från Utöya.

Man kan läsa om henne i det här reportaget i dagens GP. 

Jag sms:ade henne – och även Jorid, en annan tjej som överlevde och som som jag intervjuade förra sommaren – att jag tänker på dem idag. För det har jag verkligen gjort, hela dagen.

Kvar efter förra sommarens enorma blomsterhav vid Domkyrkan är idag ett minnesmärke.
Fortfarande ligger där blommor, blev och hälsningar till dem som aldrig kom hem igen.
(Tjejen på vänstra bilden är Tonje.)

Litet livstecken

Hej hej. Jag lever och frodas! London var fint, inlägg kommer om det såklart. Men just nu är jag i Bexet och gör inte många knop alls. Bara njuter av sommarens enda semester, som inte är semester utan komp. Men fem dagars ledigt i sträck, det går inte av för hackor. Vi hörs när jag är tillbaka i civilisationen igen. Nu ska jag fiska aborre!

En liten redovisning av vecka 28

Den här veckan har varit såhär: jobbajobba - aw - sova. Jobbajobba - aw - sova. Om och om igen. Exhausting men kul! I tisdags hade jag blogghäng med Mirijam och Josefine, asgrymt såklart på grund av asgrymma människor.
Igår efter jobbet körde vi lite häng med en drös vikarier på GP och nu ikväll, efter att jag varit i Oslo hela dagen och gjort reportage inför årsdagen av terrorattacken, kom Sofia och Andy hit på lite vin. Vi gick och käkade på Bar Himmel som öppnat på Götaplatsen. Himla bra. Utnyttjandet av sommar går med andra ord rätt fint mellan regnskurarna.

Och vet ni, i morrn bitti åker vi till London! Jag ska vara LEDIG! I FLERA dagar i sträck. Overkligt men förbannat gott. Londontips mottages tacksamt i kommentarsfältet.

Nedan: blogghänget i tisdags. OBS OBS att bilden är snodd av Mirijam!

Morgonens drama.

Jag sitter på cykeln till jobbet, en gnutta sen, och ser ner på mina armar. Tänker men vad synd att jag glömde sätta på mig guldarmbanden idag. Sen slår det ner som en blixt i bröstkorgen: Var lade jag dem egentligen igår? Var ÄR de?

Guldarmbanden har jag ärvt av min mormor och de är bland de käraste jag äger. De är det sista i hela världen jag vill tappa bort. Ångesten var därför genast enorm och jag började rannsaka minnet. Jag hade dem på mig igår, jag tog av dem före träningen på gymmet. Efter det är det svart. Jag tror att jag minns att jag lade dem i något "konstigt fack", så när jag kom fram till jobbet letade jag igenom hela väskan. Alla, alla fack.

Inga armband.

Jag letade en gång till, i plånboken, i solglasögonfodralet, i den lilla behållaren med nagellackborttagningspads som inte ens är stor nog, överallt kollade jag. Inga armband. Jag gick till gymmet och frågade, men inga armband var inlämnade i receptionen. Jag letade i omklädningsrummet, i skåpet jag hade igår, i korgen med kvarglömda äckliga kläder. Men inte heller där fanns några armband.

Tillbaka på jobbet sa min chef att jag såg vit ut i ansiktet och jag sa att jag måste hem och leta hemma, bara utifallatt, jag kommer ändå inte kunna tänka klart här. Jag grät hela vägen hem för jag visste ju att de inte var hemma, jag visste ju att jag tagit av dem på Sportlife och sedan inte tagit på mig dem igen. Och jag ringde David, som sa det här ordnar sig, och jag sa att jag nästan hellre hade blivit av med vår lägenhet än att tappa bort just dessa guldlänkar, mormors guldlänkar. Kanske inte rimligt, men det var så jag kände. Allt kan ersättas förutom de här för mormor finns ju inte mer. Och jag ringde Nicole, som sa att människor faktiskt inte stjäl andra människors saker, man ska ha en jävla otur om den som råkar hitta ens armband är en tjuv.

Och jag bölade men TÄNK OM, tänk om en TJUV hittat dem. Och sen undrade jag hur jag skulle kunna jobba idag, om det är rimligt att be att få jobba hemifrån för att man kommer vara så ledsen att man nästan går av.

Jag tänkte att jag måste göra lappar att sätta på gymmet med 500 kronor i hittelön - eller 1000 så att till och med en tjuv skulle bli lockad? - och jag tog upp telefonen för att polisanmäla för vissa lämnar inte in på receptionen utan direkt till polisen hade Nicole sagt. Och just som jag skulle ringa såg jag det där svarta fodralet som jag fick budat till mig på jobbet igår med information om Londonresan. Den enda pryl som låg i väskan igår men inte idag, den enda jag inte vänt ut och in på i jakt på armbanden.

Jag drog världens längsta djupaste andetag innan jag öppnade. Jag visste att ligger de inte här, då är de borta. Och samtidigt blev jag ganska säker: Det måste vara det här som var "det konstiga facket" som jag kom ihåg någonstans långt bak i bakhuvudet men inte mer. Jag höll andan och öppnade.

Och där låg de.

De låg faktiskt där. Jag är helt slut nu men också fullkomligt överlycklig. 28 år och redan senil? fnissade min kollega när jag kom tillbaka till jobbet. 28 år, lite senil, men med mormors armband på vänsterarmen, fick jag korrigera. Med mormors armband på armen. MED mormors armband på armen. Fy fan vad skönt.

Om strålning, spyor och superidioter.

Till dig som någon gång under natten kände att det var en kul idé att riva sönder plastblommorna jag hade pyntat min cykelkorg med, dra sönder sadeln lite och vrida om ringklockan så att den hänger upp och ner: Kul gjort, verkligen. Hoppas du fick ut något av det, att dina vänner garvade av ditt "mod" och att du gainade lite ökad social status på kuppen. Eller nåt. Man skulle ju annars lätt kunna tro att du är en jävligt sorglig liten stackare alternativt dum i huvudet, men låt oss hoppas att du hade en bra anledning, en som ingen logisk människa lyckas se bara.

När vi ändå pratar om cyklar förresten: varje morgon när jag cyklar till jobbet så försvinner radiomottagningen i två sekunder på EXAKT samma ställe varje dag. På cykelbanan mitt för Korsvägen. Vad kan det bero på? Är det någon sorts strålning just där som slår ut radion!?
(Känns nästan som samma sorts mysterium som när jag bodde i Sthlm och vi hittade en liten spyfläck på trottoaren utanför vår lägenhet, samma ställe varje dag. Vet fortfarande inte hur det gick till.)

Lagerhuset

Igår tog jag med några vänner och åt middag på Lagerhuset efter jobbet. Lite för att jag fyllt år, men mest för att jag ville passa på och hänga lite när man ändå har chansen. Malin har till exempel varit borta en hel månad i Ukraina och rapporterat från fotbolls-EM, så det var mycket fint att se henne igen. 

Såhär tyckte vi om maten: GÅ DIT OCH ÄT FÖR FAN. Så sjukt gott. En av huvudrätterna består av en enda stor halloumiklump med en massa goa grejer on the side. Ja, jag valde naturligtvis den. Räckte med att skymta ordet halloumi så hade jag bestämt mig. 

Föllseda!

Idag fyller jag år, 28 stycken. Jag känner mig faktiskt helt i fas med den åldern - känner mig som just 28 - men kan ändå inte låta bli att undra var de senaste två åren tog vägen. Det känns som cirka två sekunder sen jag och Nicole snackade om att vi 'skaffar barn när vi är 28, det blir bra!' och det fortfarande var en hel massa år kvar tills vi tänkte oss att den där åldern skulle infalla. 

Nåja. Det här är ju en bra ålder och att fylla år är skoj. Jag har haft en helt fantastisk dag faktiskt. D är ju bortrest tyvärr men mamma och pappa kom hit i morse med frukost och blommor från trädgården och superfina paket. I dem låg briljanta saker, som en polkarandig klänning, böcker, en parfym (samma som den D hade köpt till mig men som jag råkat tappa i golvet..), en spegel från det gamla uthuset vid vår sommarstuga och en kanna till servisen jag har efter mormor och morfar (som nu visst är helt trendig och dyr till och med på loppisar). Och så fick jag en instamatic-kamera som mamma och pappa hade hittat på en loppis någonstans i Skåne när de var på semester i veckan. Pappa hade sagt 'den här blir ju perfekt i Johannas kamerasamling' och SÅ HIMLA rätt han hade i det (!!).

Vi tog en utflykt till Delsjön och badade efter frukosten, för idag var det ju äntligen varmt och soligt och sommar på riktigt efter den här rekordkalla juni som alla är så less på. Och sen åt vi lunch på stan innan jag började jobba. 

Och som om det inte räckte med finheter, så kom jag hem från jobbet nu ikväll till ett litet hav av vykort på hallmattan och upptäckte att Johanna hade varit här och stoppat in kakor och en tidning genom brevinkastet som jag skulle kunna gotta mig med ikväll. Blev helt rörd över att ha såna underbara människor i mitt liv.

Brännö

Pakten om att utnyttja sommaren trots mycket jobb lever vidare. I söndags vinkade jag av David som åkte till Spanien och sen åkte jag och den andra Johannan ut till Linn som hyrt ett hus på Brännö. Simla vuxen grej att göra. Hyra ett hus i skärgården alltså. Och vilken GRYM grej att göra dessutom! 

J och jag höll givetvis på att missa färjan men sprang och sprang som aldrig förr, fick lift av en snäll man som fångade upp oss i farten med sin bil och hann preciiis med båten från Saltholmen. Och vilken tur, för på Brännö väntade oss ett fantastiskt fint hus, en altan med havsutsikt och kvällssol och Linn och Carin som förberett smarrig grillmiddag med dubbla efterrätter. Är detta inte att utnyttja sommaren till max så vet jag inte vad som är det. 

Eftersom jag jobbar kvällar i veckan kunde jag sova över, och jag och Linn låg och pratade länge på kvällen under fluffiga täcken i ett rum med småblommiga tapeter. Och på morgonen åt vi frukost på glasverandan. (Härmed slut på übersomrigt blogginlägg. Förstår om jag låter överpositiv nu, men är liksom så glad att det händer mysiga saker trots att vädret är sådär, trots att jag och D aldrig är i samma stad/land och trots att jag jobbar en massa. Yehej på den!)

Om färgen på kvinnors vaginor

Av alla artiklar jag skrivit den senaste tiden har den här fått tveklöst flest läsarreaktioner. Men all rätt, tycker jag! För även om jag ofta skriver om hemska saker, krig och katastrofer, förtryck och orättvisor (det blir ju så på en utlandsredaktion tyvärr), så är det något med just det här ämnet som berör extra mycket eftersom det är så absurt att man baxnar.

Reportaget handlar om hudblekningsindustrin i Indien. Den omsätter mångmiljonbelopp och har funnits länge, nästan lika länge som den befängda uppfattningen som råder i många länder om att en ljusare hudton symboliserar framgång, skönhet och lycka. Men som om det inte räckte med att kvinnor (och män) smetar in sig med krämer som innehåller giftiga kemikalier som gör dem sjuka - nu har man kommit på ännu ett område av den kvinnliga kroppen som kan exploateras för pengar. Vaginan! Färgen på den, närmare bestämt. 

I en indisk reklamfilm som nyligen lanserats sitter ett ungt par i en soffa, kvinnan sorgsen och sårad eftersom mannen bara tittar i sin tidning. Men så får hon en snilleblixt, ställer sig i duschen och använder en vaginal blekningskräm, som gör hennes "privata delar ljusa och fräscha" (!). Sekunden senare hoppar hon och maken lyckliga omkring i vardagsrummet och han svänger kärleksfullt och uppskattande runt henne i en glad dans. 

Alltså budskapet som den här reklamen förmedlar... Jag blir framför allt så extremt uppgiven, även om djup frustration också är en känsla som pockar på.

HÄR kan man se reklamen i fråga. Reaktioner på det?

Fruhippan!

Som ni vet gifte sig min kära kusin för ett par veckor sedan (och nu inser jag att jag fortfarande inte gjort ut alla bilder från bröllopet..ah stressen. Men det kommer!). Hur som helst, själva bröllopsfesten för alla vänner är inte förrän i augusti, så vi hade möhippan för Sara nu i lördags. Eller fruhippa blir det ju!

Och fruhippan var asrolig.  Och vi gjorde asroliga - samt asmånga - saker. Såhär:

1. Sara väcktes och kidnappades i sommarstugan 16 mil från Göteborg klockan 7.30.

2. Hon anlände till sitt eget hus i Göteborg med ögonbindel, och där väntade 14 glada vänner samt champagne, brunch och presenter. Sara fick ta på sig ett par oerhört sexiga gula minishorts som - roligt nog - tillhör hennes svåger Björn (!).

3. Vi spelade beachvolleyboll, som Sara själv är väldigt bra på. Det var sol (tack snälla vädergudar!) och jäkligt nice.

4. Sen dansade vi Bollywooddans i Majorna (Ja, igen! Samma som på Nicoles möhippa.)

5. Vi gick till Nacksving (studion) där Sara fick sjunga in en låt med min bror vid studiorattarna.

6. Sen hade vi ett spa för oss själva i flera timmar, där vi åt svinmycket snax och lyxade oss som aldrig förr.

7. Och så åt vi finmiddag på Familjen på Arkivgatan och maten var så god att jag blev alldeles yr-lycklig. Så jävla jävla gott verkligen.

8. Sen gick de tappra av oss som orkade ännu lite till vidare och drack öl som avslutning på helt fantastisk dag.

Sara verkade mycket nöjd. Härligt! And here comes the bildkavalkad: