Gott nytt på donken.

Årets sista dag, hur fort går det egentligen? Jag och S har avslutat 2012 med några fina dagar här i Stockholm, vi har slappat och shoppat en väldans massa på rean - och för en gångs skull kläder det faktiskt var rea på och inte bara allt nytt fint som butikerna så lägligt plockar fram. Och så har vi slappat och lagat oss själva goda middagar. Och käkat stora mängder chips och mintchoklad. Lite som det brukar vara när vi hänger med andra ord.

Själva nyårsfirandet har vi varit spontana med, kanske lite väl spontana i ärlighetens namn, haha. Igår morse bestämde vi oss för att stanna i Stockholm i alla fall. Nu överväger vi att käka kvällens middag på McDonalds. Kan bli en riktig succé! Sen ska vi dansa. Det blir nog riktigt bra det här.

Gott nytt år på er alla!
Må 2013 bli riktigt briljant och härligare än 2012.

Dagens snyltigaste kund c'est moi.

Hur länge är okej att hänga kvar i bästa fåtöljen på ett fik om man druckit en (1) chailatte och ätit en (1) lunch under tiden? Är sex timmar okej? Hoppas, för det är jag uppe i snart.

(Kom till Sthlm med tiotåget och Sofia slutar jobbet halv fem...)

Julen

Julen var fin, lugn och skön, som en jul ska vara. Vi åt, umgicks och tog det mycket lugnt. Anders hade gjort världens finaste fotobok till Linnea i julklapp. Jag var besatt av att måla naglarna med lager på lager av ett tjusigt guldglittrigt nagellack. Och mamma fick en iPhone! Det var på tiden faktiskt, hennes förra telefon hade ungefär "färgskärm" som coolaste attribut.
Pappa som alltid brukar fixa några specialare till julbordet hade i år köpt "Julmumma", som var som ett öl, fast ändå inte ett öl, utan mer en kardemummadoftande och -smakande dryck. Den var fin! Smakade kanelbulle.
Vi åt löjligt mycket julgodis och när vi gläfsade i oss ur en stor skål med skumtomtar bekände Linnea att hon en gång när hon var liten matat sitt marsvin med en sådan. "Och dagen efter var han död! Detta har jag aldrig berättat för någon...". Vi skrattade ganska mycket åt detta, döden till trots, för det lät så väldigt kul. Att hon misstagsmördat sitt marsvin med en skumtomte liksom. Inte alla som gjort.

Det var min första jul på tretton år utan någon someone special. Men det gick visst bra det med. Hela familjen är ju en someone special förstås. D var förresten med oss ett par timmar på julafton, åt jullunch och bytte julklappar.
Och sen åkte vi till Bexet som vanligt på juldagen och träffade släkten, satt i stugan och spelade spel och åt godis och gick promenader och eldade i öppna spisen. Och vips var julen slut. 

Mätt

Jag tycker mycket om julgodis, att baka det och att äta det. Igår bakade jag och Sofia och våra mammor femton olika sorter. För att komma ihåg till nästa år (samt för att jag gillar att lista saker) kommer här hela listan på Årets julbak 2012:

Dajm
Mandelknäck
Lakritsknäck
Rostade salta nötter i choklad
Chokladdoppade mandelmassabollar med cashewnötter
Apelsinchokladtryffel
Mintchokladtryffel
Vit chokladtryffel med apelsin
Chokladpuffar
Snickerskaka
Pistagekola
Polkaknäck
Rostade mandlar
Vit choklad med turkisk peppar
Marsipan med Cointreau  

Egypten

Den kunde inte ha kommit lägligare, den där charterveckan i Egypten som jag och mina två bästa vänner just kom hem ifrån. Knäppt nog så gjorde S och hennes kille M slut ganska precis samtidigt som mig och D, och även om det såklart är vidrigt att se sin bästa vän ha det jobbigt så är det ju ändå nån sorts galet bra tajming att våra hjärtan gått sönder samtidigt när de nu ändå var tvungna att gå sönder. Det var också himla smidigt upplagt att vi hade bokat in en resa ihop bara vi tre bara några veckor efter att det lilla kaoset utbröt. Hurra för det alltså.

Detta var årets första ordentliga ledighet för mig och herregud vad jag behövde det. Vi hade på förhand bestämt att vi bara skulle slappa, umgås och ha det bra hela tiden, inte flänga runt och göra massa saker hit och dit som man brukar. Och det var helt fantastiskt. Jag läste ut första pocketboken redan på planet ner (sträckläste från första sidan till sista utan paus, tror inte det någonsin hänt förut) och resten av veckan fortsatte i samma anda. Vi bodde på Hilton Waterfalls med all inclusive och de svåraste besluten vi tvingades fatta var om vi orkade träna en stund efter poolhänget före middagen eller om vi inte orkade det. Skönt liv!

Vi snorklade och såg en massa roliga fiskar. Vi slappade vid poolen. Vi skrattade väldigt mycket och grät bara en aning. Vi åt sjukt god mat (och till vår stora lycka behövde man inte äta hela tiden på den där stora buffén med lysrör och ryska turister i horder. Det fanns nämligen även en ljuvlig liten takbar och restaurang där man satt på randiga trasmattor på marken med utsikt över havet och med natthimlen och färgglada glödlampor som fond. Där kunde man äta smarriga arabiska röror, röka vattenpipa och beställa alla öl och drinkar man kände för - hej all inclusive liksom! - och där hängde vi ungefär alla kvällar. Det var utomordentligt fint).
Vi hittade också en utomhusbio där man kunde ligga i hängmattor under stjärnhimlen och glo på film, så det gjorde vi. Och så läste vi böcker och pratade pratade pratade. Hängde lite med ett gött gäng från Småland. Åt glass. Och sa "det här måste vi göra oftare" nån gång i timmen.

Alltså dessa två människor, vilken livlina det är att ha sådana vänner. Och lyx att få umgås alla tre en hel vecka i sträck, det har inte hänt sedan urminnes tider. Jag har rest på flera korta och långa resor med både Sofia och Nicole genom åren, men vi insåg när vi räknade efter att det gått elva (!) år sedan vi var iväg på en tripp tillsammans alla tre. Något av en skandal faktiskt.

Nu kommer det i alla fall aldrig aldrig mer gå elva år mellan gångerna, det är jag helt säker på. Nästa tripp blir en helg på Öland redan i januari, i Sofias föräldrars sommarhus. Känns ganska lagom länge att vänta några veckor bara.

(Och som vanligt är inte S med på bilderna pga fotofobi, om någon undrar.)

Om den här hösten

Jag har gått och dragit lite på det här inlägget eftersom det är så svårt att veta vad jag ska skriva. Och hur. När något jobbigt händer är det plötsligt svårare att avgöra vad som lämpar sig på en blogg och vad som känns för privat för att dela med sig av. Men nu gör jag ett försök i alla fall.

Jag och David har haft en tung höst, och för några veckor sedan bestämde vi oss för att göra slut. Det var jag som drog upp det hela till ytan och ville att vi skulle ta tag i oss själva lite, men i slutändan, när jag var beredd att kämpa och såg olika möjliga vägar för oss att ta oss fram på så gjorde inte D det längre. Och vi blev nog ganska chockade över det båda två egentligen, men sådär är ju livet ibland. Det är så himla lätt att ta varann för givna när allt har känts så fullkomligt självklart hela vägen tidigare.

Att bestämma sig för att försöka sluta älska varann gör ju alltid ont, det är lika jobbigt att vara den som tar beslutet att ge upp som att vara den som inte tar beslutet, men som ändå måste rätta sig efter det. Det vet jag, för förra gången jag gick igenom detta så var jag den som gick. Konstigt nog var det exakt samma datum som allt detta hände, fast fem år tidigare. (..!) Ödets ironi antar jag.

Så ja, nu försöker jag vänja mig vid detta nya. Vi bor kvar ihop i vår lägenhet fortfarande tills vi klurat ut allt som ska kluras ut. Och det känns fint att få hålla om varann i det jobbiga trots allt. Få vara ledsna ihop. Och att också få ha helt vanliga dagar ihop, med middag och vem vet mest på tv och hur har din dag varit? för att man ska kunna vänja sig vid det ovanliga.
Men det gör ju också så inihelvete ont såklart. Att jag kommer behöva lära mig somna utan att känna hans skägg mot nacken. Att jag måste göra något med kakburken med alla fina lappar i, små lappar från fem år av älska varandra. Att jag måste ta in att vi inte kommer skaffa den där lilla kattungen vi velat ha och skratta åt den och skicka sms till varann om vad den hittar på när den andra inte är hemma. Att jag inte kommer få se D lägga huvudet på sned då och skratta med ögonen som han alltid gör när han ser gulliga djur och/eller små barn. Den är värst av alla tror jag, att tänka bort det där ögonglittret. Och att ge upp tanken på den lilla fina, knäppa familjen vi skulle bli en dag, efter att vi hade köpt vårt hus, suttit på golvet med för få möbler första kvällen och spelat spel och druckit vin. Kanske tävlat i någon påhittad gren och skrattat åt det absurda att vi köpt ett hus och nu var vuxna på riktigt. Att tänka att det inte blir vi som blir föräldrar ihop en dag, trots att vi trodde att vi nog skulle bli det.

Men jag är okej ändå, även om det känns mörkt många stunder. Jag är glad att vi hanterar det som vi gör, glad att vi respekterar varandra och tycker om varandra och att vi kommer kunna ha en relation kvar med mycket av det som är bra med oss. Inte samma relation förstås, men en annan. Som också är bra.

Tack D för allt det fina. Vi gjorde så gott vi kunde. ❤

Hej hej

Nu lämnar jag mörkret en sväng och drar på solochbadrersa med mina bästa vänner. Ska bada, läsa böcker, äta gott och göra sjukt få knop, har jag tänkt. Det blir fint det!

Vi hörs om en vecka. 

Pausar lite.

Hej hörrni. Jag är inte borta. Jag har inte slutat med blogg eller försvunnit nånstans. Jag pausar lite bara. Tar mig ett litet brejk. Återkommer snart.

Hej så länge!

PHEW

Höll andan i morse när jag kollade på mobilen vid sex-snåret för att se vad medierna flashat. Men det gick ju bra det här. Obama, tack och lov.

Rösta och få en pickadoll.

Och så är valet i USA igång. Tänker på förra valet då jag jobbade på DN och delade lägenhet med Diggi och Björn, och vi satt uppe på natten och kollade valvakan. Känslan när Obama vann, historiskt. Det var stort. Sen hade jag och Diggi ett långt gräl där han tyckte att jag var dumihuvudet för att jag tyckte att det amerikanska valet kändes lika viktigt som det svenska. Men liksom, det påverkar ju fler människor. Simple as that.

Jallafall såg jag just en bild som Linnea lagt upp, från delstaten Georgia. Den uppmanar folk att rösta (vilket såklart är1 bra i ett land med bara 60 procents röstdeltagande!), men det den lockar med känns ju.... ja rättså amerikanskt. Kan man säga. Pang pang.

Må USA:s befolkning nu för farao välja det enda vettiga alternativet.

Dagens bild från ett främmande land, del 11: Jamaica

Ocho Rios, Jamaica, maj 2010.

Vi kom till reggaens hemland, jag och David. Vi hade en enda dag på oss att se oss omkring och stötte på en charmig taxichaufför som kallade sig Marvellous Marvin och tog oss med upp i bergen. "Det här är mitt Jamaica, det är såhär folk lever" sade han och morsade på bekanta vars hus vi körde förbi, samtidigt som han berättade om kriminaliteten i Kingston och landets alla problem. En gång skrev jag en artikel om att en hög procent, jag har glömt hur hög, av jamaicanerna trodde att det hade varit bättre om landet fortsatt vara brittisk koloni. De hade liksom tappat tilltron på sitt eget lands kapacitet och det finns något väldigt sorgligt i det. 
I slutet av dagen med Marvellous Marvin tog han oss till ett vattenfall där det hängde ett gäng locals. Det var otroligt vackert. En man låg och sov på klippan alldeles ovanför själva fallet, en annan schamponerade sina enorma dreads. Det är den bild av Jamaica som etsat sig fast i mitt minne. 

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Bara massa dal.

Tack för alla era hälsningar och hejarop. Magsjukan är över för min del men överförd till D som nu mår skit stackarn, och cykeln står ensam och trasig i stället utanför kontoret. Alla veckor i livet kan inte vara ett kalas och den här har av diverse anledningar i sanning inte varit det. 

Men i brist på berg att blogga om just nu i livets berg-och-dal-bana tänkte jag att vi kan återväcka en gammal glömd vinjett här, "Dagens bild från ett främmande land". Jag rotar fram nån gammal bild så hörs vi igen. Hej på er!

Strax tillbaka, ska bara gå och spy lite.

När jag kom ut från kontoret igår hade någon sparkat sönder min cykel. Inte snott den, bara sabbat. Sparkat av hela växelmojängen. Mitt på dagen mitt på Vasagatan, hur lyckas man ens? Jag som precis hade bytt däck och allt. Blev så himla uppgiven.

Och 6.30 i morse vaknade jag med magsjuka. Har kräkts 6 gånger på 3,5 timmar och David åkte just till Sthlm och kommer hem i morrn. Nu får jag sms-råd om att dricka en matsked avslagen cola var tionde minut av min husdoktor (alltså min bästis Sofia, the läkare) och när jag slutar spy och darra som ett freaking asplöv måste jag skriva klart en 15.000-tecken-text som måste bli asbra. Den var ganska trögskriven redan igår, innan magsjukan.

Såatte. Det går bra nu.

Elba

Elba ja! Det var så fantastiskt fint där. Toscana fast en ö. Världens bästa mat plus ensamma stenstränder med turkost vatten. Alltså den kombon. (!)

Vi bodde i byn Marciana Marina, där det fanns fina färgglada hus med tvättlinor mellan fönstren, ett bageri som hade funnits precis där sedan slutet av 1800-talet och längst bort längs hamnpromenaden fanns en utskjutande klippa som vi genast gjorde till vår. Den var upplyst på kvällen och då såg den rödorangea kalkstenen ut lite som om man vore på mars. Bäst var att sitta där i solnedgången med picknick. Det gjorde vi och några locals en eftermiddag, och localsen slängde av sig kläderna och badade i trosor och kallingar från klipporna och var bara så himla idylliska, tyckte vi. Det kändes genuint liksom, med folk som Astrid Lindgren-badade på det där viset.

Vi vandrade också upp på diverse bergstoppar med en guide som dukade fram ett helt hav med delikatesser. Vi inspirerades och på riktigt så levde vi på att två-tre (fyra?) gånger om dagen sätta i oss enorma mängder pecorino-ost, focaccia, oliver och annat gott. Och massa vin såklart. Det är det jag kommer att minnas allra allra mest av veckan - hur vi köpte block efter block av såna där ostar som är så dyra på ica och bara mölade i oss bit efter bit efter bit. Vi åt oss mätta på ost varje måltid. Ni hör ju själva, vad är drömmen om inte just det?

Eftersom vi var där för att skriva resereportage (och tja, på grund av hundra anledningar till) letade vi också upp flera ensamma stränder med vita stenar där vi låg och läste böcker och mumsade på våra ostar. Jag har ju för bövelen inte haft semester på hela året i år, förutom en långhelg i somras, så jag kände mig så jävla värd det. Jag låg med kameran och tog bilder rätt upp i himlen och bara unnade mig den känslan. Att solen värmde skinnet tills fräknarna kom fram och armarna luktade lite bränt, min bästa lukt. Och att få simma i vattnet som var så klart att man såg sin egen skugga på botten. 

Alltså det är så himla bra att resa med Linn. Hon är världsbäst på livsnjuteri och att unna sig och är en sån som kan bli lycklig av detaljer på samma sätt som jag. Av att se en gammal dörr med perfekt flagnad färg till exempel. I byarna på Elba, speciellt i de två tvilling-bergsbyarna Marciana och Poggio, fanns så många fina gränder att det nästan gjorde ont inombords. Alltså jag har aldrig fattat att Italien är sådär fint på riktigt, trodde liksom att den bilden var överdriven på något sätt. Men det var den ju inte. Det var på riktigt. Och en dag köpte vi en hembakad chokladkaka bakad med ett lokalbryggt öl som specialingrediens och då blev Linn så glad att hon blev tårögd. Lyckogrät lite över chokladen, för att "det blev en overload av bra". Det var också en fint. Och ja, sen åkte vi hem.

(Det här inlägget komprimerat till tolv ord: Den som vill ha tips på perfekt septemberresmål kan skriva ner "Elba". Bara gört.)

På riktigt?!

Häromdagen lämnade jag in min cykel för däckbyte och idag när jag hämtade den idag skedde följande konversation:

– Hej jag tänkte hämta min cykel!
– Okej, vad har den för färg?
– Ehm...
– Det är lugnt om du inte v...
– Det är klart att jag vet vilken färg den har! Den är svart. Med...lite lila?
– Det är inte den här då? (pekar på kolsvart cykel utan något som helst lila).
– Hehe jo.
– Det är lugnt, du visste ändå mycket bättre än de flesta.
– Vad menar du?
– Alltså de flesta har ingen aning. Det händer hela tiden att någon kommer in för att hämta en blå cykel som sedan visar sig vara röd, eller så.
– !!

Höst i stugan.

Min kille och min bror har snöat in på fiske. De köper nya spön, beställer färggranna glittriga special-drag på nätet och längtar ständigt efter att få ro ut på sjön och pröva fiskelyckan. I helgen skulle de ha åkt till Bexet och fiskat en hel helg ihop, men när David fick förhinder ryckte jag, mamma och pappa in så det blev en go family gathering av det hela istället.

Och det var som Bexet alltid är. Lugnt. Vackert. Vi tände brasa, spelade kort, åt god mat med dubbla förrätter - för man älskar ju förrätter - och vandrade iväg till vårt svampställe där det fanns så inihelvete mycket trattkantareller just nu. Vi plockade hela klasar i taget, bara öste ner i pappkassarna tills de blev tunga att bära. Korgar hade vi glömt hemma. När våra kassar var fyllda till mer än hälften började det gå hål i dem av vätan och först då gav vi oss, och det var nog tur för man ska ju orka rensa också. Hela köksbordet blev fullt av svamp. Det låg ungefär tusen spindlar i den där svamphögen också och en kröp på mig, i hårfästet i nacken. Jag tjoade ofrivilligt som en sån där fjompig person och pappa sa men döda den inte, släpp ut den! Jag dödade den.

Sen åkte vi på loppisar också, mamma och jag. Älskar den där förväntansfulla känslan av att veta att man kanske kommer hitta ett fynd. Och glädjen när man sedan gör det. I den gamla fabrikslokalen i Rydö bruk sprang jag på två makalöst fina - jättestora - plåtburkar, en från Göteborgs kex och en från Pricks småbröd. Gubben som sålde dem berättade att han fått dem av en gammal man vars familj sålt kakor från dem i sin handelsbod. Den ena burken är från 1930 och den andra från 1940-talet och de har glasrutor så att man kan kika in i dem, den ena på framsidan och den andra på locket.

"De här kan man få flera hundra kronor styck för nu för tiden har jag hört, såna går knappt att få tag i längre", sa gubben, och sålde dem till mig för 75 kronor stycket.

En glimt av någons liv

Det står en kvinna i fönstret mitt emot mitt kontor. Eller hon står inte i fönstret precis, det är mer som att hon går omkring där, i sitt kök. Hackar lök, kokar ihop en middag. Det ser ut som att hennes favoritkrydda är slut för hon letar och letar i hyllorna ovanför spisen. Vänder och vrider på små kryddburkar. Öppnar och stänger skåp. Det börjar skymma ute och hon vandrar bort till vardagsrummet, jag ser henne genom de andra fönstren, henne och den där fina golvlampan som just tändes. Plötsligt får hon sällskap av en vän. Eller en kärlek, det är svårt att säga. De äter i alla fall tillsammans där i köket, och det ser så hemtrevlig ut. Nästan som om jag sitter där med dem och inte tvärs över gatan på mitt kontor, kämpandes med ett reportage jag för en gångs skull fått för mig att skriva klart långt före deadline.

Jag älskar att se in i andra människors lägenheter, för man ser in i deras liv. Alltså är ingen galen stalker eller så, men det är häftigt att råka se en bit av någon annans vardag. Någon annans onsdagskväll, med spaghetti och köttfärssås men utan basilika, eller vad hon nu letade efter, och med vän på besök och smålampor tända som bot mot skymningen utanför. 

Jag knäpper av datorn, packar ner den i väskan och släcker om mig. Och så går jag hem till min egen onsdagskväll.

Klart man ska falla!

När ens vän och kontorskamrat ställer de rätta frågorna:

Jag: Jag är så godissugen är så jävla godissugen!
Linn: Men, ska du inte bara falla för det då?
Jag: Eh jo. (Piper iväg till affärn).

Tänk vilken enkel lösning det finns på vissa problem ändå. 

Äntligen här

Det är lite olika det där om när man tycker att det är dags att börja fira jul. "Slutet av september" tycker tydligen min pappa, i alla fall när frågan rör årets Julmustdebut. (Bra val ändå får man säga). 

 Bild från söndagsmiddag hos mina föräldrar i förrgår.  

Receptomania

På begäran av Jenny kommer här recepten på smarrigheterna från gårdagens middag:

Förrätten: Ugnsgratinerade trattkantarellknyten med Pecorino

Den här rätten hittade jag på själv utefter saker jag råkade ha hemma. Den är lätt att göra:
Stek trattkantareller med smör, salt och peppar. (Jag hade förvällda trattisar i frysen, har man torkade antar jag att man får blanda i lite vatten med så att de fluffar till sig igen (?)).
Blanda svampen med philadelphiaost med chilismak, och klicka i lite fet creme fraiche också. Det ska vara mycket svamp och lite smet. Salta och peppra och tillsätt nån mer krydda om du vill.
Kavla sedan ut smördeg och skär i trianglar. Riv någon god stark ost, till exempel parmesan. Jag tog en asgod vällagrad Pecorino Canestrato som jag köpte i Italien förra veckan (hej hej idyllen). Lägg sedan en klick svampröra och en liten nypa riven ost på varje smördegsbit och vik ihop till små knyten (eller använd en sån där fantastisk pirogklämma om du har). Pensla med ägg, toppa med mer av den rivna osten och grädda i ugn i typ 5-10 minuter, tills knytena fluffat till sig och blivit gyllenbruna på toppen. Perfekt som förrätt eller tilltugg eller till plockmatsbuffén.

Efterrätten: Blåbärscheesecake med mintchokladbotten

Det här receptet googlade jag fram – det var första men definitivt inte sista gången jag gjorde cheesecake. Det enda jag lagt till på egen hand är mintchokladen, men det var också den som blev pricken över i! Mycket, mycket gott I tell you. Såhär gör man:

• 10 digestivekex
• 50 g smör
• mintchoklad av önskad mängd, förslagsvis stor
• 3 ägg
• 2 dl vispgrädde
• 400 g philadelphiaost
• 2 dl strösocker
• 3 tsk vaniljsocker
• 225 g blåbär (ca 3 dl) + eventuellt blåbär till dekoration

Krossa digestivekexen, smält smöret och blanda ihop. Tillsätt hackad After eight eller annan mintchoklad. Tryck ut smeten i botten av en form med löstagbar kant.
Blanda ihop blåbären med sockret, färskosten och vaniljsockret. Tillsätt äggulor och häll äggvitorna i en bunke för sig. Vispa dem sedan tills man kan vända på bunken utan att skummet rinner ut.
Ta fram ytterligare en bunke och vispa grädden i den. Rör sedan ner grädden i blåbärssmeten, och sedan även äggvitorna. Försiktigt så att inte fluffet i smeten försvinner!
Häll till sist hela smeten i formen, som kommer att bli nästan full. Låt stå i frysen över natten. Ta fram cheesecaken ca 45 minuter före servering och släng då på ett gäng blåbär på toppen. Åsså njut.

(Huvudrätts-fisksoppan var också helt jävla smashing, men den har jag inte recept på. Ska be bror skicka det. Dessvärre blir detta inlägg bildlöst eftersom jag inte fotade, men kan intyga att maten blir snygg. Cheesecaken blir ju tex ljuslila - fancy!)

Vinprovningen

Igår kväll var jag och D på vinprovning med min bror och hans tjej samt vår kusin och hennes man – en bröllopspresent till de sistnämnda. Svårt det där med vin alltså. Ett luktade extremt mycket sötlakrits och jag var hundra procent säker på att jag gissade rätt på det, eftersom sötlakrits fanns med under det vinets dofter. Sa även högljutt "Är det inte det här rätt kommer jag aldrig hävda något om smak eller doft under resten av mitt liv."

Det var såklart inte det vinet. Det doftade vinbär eller nåt, tyckte experterna. 

Jag lyckades till slut ändå få två av fyra rätt (det första eftersom det var väldigt ljusrött och det bara fanns ett vin som skulle vara det, det andra för att jag tjuvlyssnade när kusin Sara sa "pepprigt!" och då valde enda vinet som hade peppar med i beskrivningen. Är expert på detta som ni hör). 

Efteråt åkte vi hem till Anders och Linnea där vi bjöd Sara och Johan på trerättersmiddag. Det var fasen godaste jag ätit på länge: mina trattkantarellknyten med chilifärskost och Elba-handlad Pecorino Canestrato till förrätt, Anders och Linneas magiska (!) fisksoppa med aioli och vitlöksbröd till huvudrätt, och så min blåbärscheesecake till efterrätt. Jag hade freestylat och fyllt digestivebottnen med hackad after eight-choklad = hysteriskt gott, faktiskt. Blir nu hungrig av att bara tänka på detta.