En lerig grässlänt och ett guldkuvert.

Åh, ljuvliga helg. Det är så ljuvligt att jag nästan skulle kunna kyssa helgen, om det gick. Veckan har varit blandad, på ett bra sätt. Nån dag satt jag i telefon precis hela dagen, någon dag åt jag abnormt många påsar Ahlgrens bilar med min kollega R.H, och någon dag stod jag på en grässlänt vid Arlanda och väntade på en jumbojet som skulle byggas om till hostel. Alla journalister kände varandra, det blåste väldigt mycket och jag hade inget hårband. Men vi fick smörgåstårta så det var ganska skoj. Jag haffade en Scanpixfotograf och fick skjuts "hem" igen efteråt och det kändes som världens lyx för jag hade åkt taxi dit och var inte alls sugen på att springa runt och leta efter en flygtåg.

Och just det ja. Vi var på firmafest i torsdags på ett ställe som heter Hotellet, på Östermalm. Tydligen nummer 67 på en lista över de 100 bästa barerna i hela världen. Låter verkligen piffigt värre! Och sen var det ju fint också. På DN har de inte haft firmafest på två år, och dagarna innan delades det ut guldglittriga kuvert med snirkliga silverbokstäver i allas postfack. Över 400 personer var på plats och åt av en helt fantastiskt god buffé innan de rockade loss till piffig musik a ´la moderniserad Depeche Mode. Några blev sura när maten tillfälligt tog slut och det kändes ju som ett ganska märkligt beteende tyckte vi, som själva sippade på våra gratisdrinkar och var överförtjusta över att det fanns TVÅ olika efterrätter att välja mellan.

Sen var arbetsveckan slut. Igår beställde vi hemkörd pizza och hade filmkväll och nu ska jag och Diggi gå och simma.

Be redigeraren om bra rubrik, de kan sånt.

I helgen flydde mina tre roomies stan och ersattes tillfälligt av mina föräldrar, vilket var förtjusande trevligt. Stockholm bjöd oss på sol och jag hoppas att det är så stan har tänkt vara hela hösten. Mysig och stad-ig och fikavänlig.

Ny vecka nu. Praktiken blir bara roligare och roligare och nu vet man var skrivaren står och vad kollegorna heter, och vad skrivaren heter och var kollegorna står. Och hur man hittar till träningsanläggningen och vilken automat som har bäst kaffe (läs: varm choklad).
I dag publicerades min artikel om ortorexi, och i morse satt jag lite lagom nöjd och avslappnad i soffan hemma och käkade frukost. Tjugo i nio ringde chefen och frågade om jag kunde vara på en presskonferens på UD klockan 9. Visst, sa jag, slängde ner mina telefoner i en väska, hoppades i hissen att jag skulle hinna och hitta, och sen ömsom gick, ömsom sprang jag till Thorildsplan och tunnelbanan. Man vill ju inte komma sent, men inte heller klibbig. Jag var där fyra över. Blank i pannan, men inte slemmig. Heja Stockholms tunnelbana!
På tal om svett, jag och Nat har provat DNs träningsanläggning som ligger djupt nere i underjorden. Ett pass "Cardio" (piffigare namn för hopp-och-studs-kondition) och ett pass styrka. Det är nog på sin plats att förbereda sig för en fysiskt utmanande morgon i morgon. Jag har visserligen tränat mycket i år, men fördelningen hittills är Januari - Maj: 100%, Juni - Augusti: 0 %. Befarar komplikationer i form av massiv träningsvärk. Men hur ont det än gör i morrn, kommer det att vara värt det när jag tänker tillbaka på min och Davids briljanta slappsommar. Jättevärt det.

Stockholm week no.1

Nu har jag tillbringat tre "riktiga" dagar på DNs Inrikesredaktion. Jag har ett skrivbord som är rörigt och en telefon med ett telefonsvararmeddelande där jag låter ganska trevlig men glömmer att säga hejdå. Jag gillar faktiskt stämningen på en tidning. Det är kul när det blir fart på alla när nåt oväntat händer, och det är roligt att alla i hela det enorma kontorslandskapet står och jublar högljutt åt pingis-Persson och de andra, visserligen oerhört få svenska framgångarna i Peking-OS.

Även lägenheten är kanon. Jag, Björn och Martin hyr ju en tillsammans och den är bra på alla sätt och vis. Fint men en smula trångt. De första två veckorna bor även Jonas här, och ibland sitter vi i soffan om kvällarna med varsin laptop i knät. I rad. Lägenheten ligger 100 meter från DN-skrapan och det är ju löjligt perfekt faktiskt. Glittret från de gigantiska bokstäverna i "DagensNyheter", på taket, lyser upp vårt vardagsrumsgolv genom persiennerna på kvällarna. Så nära är det. Och såhär ser det ut hemma hos oss:




































By the way, vill man läsa min första DN-artikel från igår så kan man göra det här. Den handlar om vilka konsekvenser vår livsmedelskonsumtion får för vattenförsörjningen i fattiga länder.

'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.

Stockholm -mitt nya hem

Ny årstid, ny sysselsättning och ny stad. Sista kvällen i Göteborg hade jag och D en egen liten kräftskiva med räkor och kräftor och vin och lax och skagenröra och aioli och vitlöksbaguetter och sällskapsspel på golvet. Det var nog någonstans då jag förstod att jag skulle åka ifrån både D och Göteborg, och det var väldigt väldigt ledsamt. Men på ett bra sätt, ändå. Jag tycker om att längta.
Sen var det plötsligt morgon och dags. Jag och mina fyra tunga väskor satte oss på ett tåg och åkte hit till huvudstaden där jag nu installerat mig i vår eminenta lägenhet på Kungsholmen. Martin (aka Diggi), en av mina två nya roomies, var redan på plats och på kvällen träffade vi Evelina som hade en ny fin jacka (jag tror att den var ny, den såg ny ut). Vi gick en sväng här på Kungsholmen och spanade potentiella kvartershak att bli stammisar på och valet föll på "Linas Bar", mest för att Martin är så förtjust i barer med "vanliga namn". Vi tyckte inte att det såg ut att vara riktigt lika alkistätt som på andra kvartersbarer, men den åsikten reviderade vi i takt med att klockan gick.
Plötsligt skrev Evelina "Det är Hoa Hoa!" på sin mobil och höll upp den, och innan jag hann förstå vad hon menade med det, kom Hoa Hoa Dahlgren och serverade oss öl. Inte världens coolaste kändis kanske, men den fick oss att bestämma att vi ska göra en kändislista över alla vi springer in i i höst. Jag har en känsla av att fröken Edliden kan vara till hjälp, hon är ungefär 100 pinnhål bättre på kändisar än jag är. Och Diggi också, han har redan hunnit få en konstig blick av Annika Lantz och skymtat Sissela Kyle under sina två dygn i staden.

En av de allra, allra bästa sakerna med den här hösten, är att jag nu bor 10 minuter från Sofia. Tio minuter! Så nära varann har vi inte bott sedan den gamla goda skoltiden när jag fortfarande bodde hemma på Ådäljan och hon bodde på Mimersvägen och vi alltid kollade på Roswell och åt glass på onsdageftermiddagar. Nu kan vi ha sådana eftermiddagar jämt.
Idag, till exempel, var jag och Diggi där och lagade köttfärsbiffar som vi åt på Sofias löjligt lyxiga balkong med havsutsikt, som tillhör den löjligt lyxstora lägenheten som hon sjukt nog bor i gratis, alldeles själv, för att hennes släktingar som äger den bor utomlands. Sofia har lovat mig en egen tandborste och en egen klädhylla för att det ska bli mitt andra hem.

I morgon klockan 9 väntar min första praktikdag på Dagens Nyheter. Hoppas de inte frågar vad man tycker om tidningen för jag har ju i ärlighetens namn faktiskt aldrig läst den. Men man vet ju liksom att den är bra.

Snipp snapp snut...

Jag får panik av bara tanken att försöka sammanfatta allt som hänt i sommar, och hur kul det har varit att jobba på radion, så jag slänger bara plikttroget in mitt sista inlägg från Morgonskiftets blogg på Sveriges Radio Jönköpings hemsida:

Morgonbloggen fredagen den 8 Augusti, Johanna

Sju veckor känns nästan som sju dagar. Åtminstone när man har roligt, och det har jag och David verkligen haft i Morgonskiftet i sommar! Plötsligt är det sista dagen för oss för den här sommaren, och därför hade vi ju ett sorts ”Best of Morgonskiftet sommaren 2008”-program idag.

Tänk att man kan trivas så bra på ett jobb att man är där 19,5 timme på en och samma dag. Helt frivilligt. Det var vi igår, när vi frossade i kommunkamper, odlingsrace, Jonas sågningar och utredningscentraler från de veckor som gått.

Gemensamt för alla höjdpunterna är att de inte hade varit någonting alls utan all rolig respons från er lyssnare. Tack för beröm, tack för att ni ringer in när vi har tävlingar, tack för att ni engagerar er så mycket i allt vi gör. Och tack för alla roliga förslag! Vi hade aldrig sprayat hårspray på gräslöken eller försökt dopa dillen med kaffe om inte ni kommit med förslagen!

Likadant är det med kommunkampen, som inte hade varit någonting utan alla engagerade och sköna människor som deltagit. Vi är verkligen imponerade över era genomtänkta bidrag och itne minst över alla åsikter som framförts på vår telefonsvarare av kommuninvånarnas Morgonskiftet-lyssnare. Det är ni som gör programmet roligt!

I Utredningscentralen har vi tagit reda på en väldans massa saker, framför allt sånt där som många går och klurar på men som man aldrig riktigt orkar gräva vidare i. Vi har fått veta varför mackorna alltid faller med smörsidan ner, hur de adliga i riddarhuset motiverar att kvinnor inte har någon rösträtt eller tillträde till direktionen, varför det finns en anledning att sätta bilnyckeln mot huvudet och vad som händer när en giraff ramlar. Det är oerhört svårt att gå genom livet utan kunskap som denna!

Jonas Lindahl har förgyllt våra fredagar genom att med glimten i ögat såga det mesta som vi andra diggar -semestrar, bröllop, vänskap och dopingregler. Och idag var han till och med på plats i vår studio. Vi hade inte velat lämna Morgonskiftet förrän vi fått träffa honom öga mot öga, och dagen till ära hade Jonas faktiskt förberett en hyllning istället för en sågning. En väldigt snygg sådan.

Det är med både lätt och tungt hjärta vi säger hejdå för den här gången. Hoppas vi hörs igen! Nu får någon annan kuta omkring här barfota i studion istället för mig...

Tills nästa gång,
Johanna Lagerfors

Om man vill lyssna på lite av det vi gjort i sommar finns de flesta Utredningscentralerna och en hel del annat smått och gott på "Posted Items" på min facebook. Det går såklart också att rota fram allt på sr.se/jonkoping.

Jävlar i havet

Idag har jag haft min längsta arbetsdag någonsin, tror jag. Från 04:30 till 23:45. Tur då, att man har ett sånt sjukt roligt jobb. Vi sände dagens program, sen drog vi till Gislaved som vann vår tävling Kommunkampen. Där fick vi åka till en racingbana, och jag fick åka i en röd Ferrari i mer än 250 km i timmen! Helt, helt sjukt. Jag trodde att jag skulle dö, och skrattade som en besatt alla varven.