RADION!

I söndags åkte David och jag, fortfarande en smula trötta efter resan, hit till Jönköping och vår andrahandshyrda lägenhet "på torpa", som jag lärt mig att det heter. Klockan 04:00 i måndags morse var vi på plats på SR för att leda vårt program "morgonskiftet" för allra första gången. Det är sjukt tidigt.

Det har gått jättebra i veckan men jag är alldeles fullkomligt slut. Dels för att vi gått upp mitt i natten varje dag men allra mest för att det är en sån anspänning hela tiden nu i början. När vi väl sänder är det verkligen skitskoj, men övrig tid på dygnet går jag än så länge omkring med en liten stressklump i magen och det ska bli skönt när den försvinner.

Idag stod jag för första gången en låång stund vid spakarna när vi sände och det gick bra. Man tror inte att man klarar det förrän man utsätter sig för det. En tröst för mig är att de många av de erfarna journalister som jobbat på SR länge men har någon ny roll inför sommaren också är skitnervösa. Då känns det liksom okej för mig att vara det, eftersom jag och David är programledare för ett eget program fyra timmar om dagen och vi både är tekniker och producenter själva. (Och den lilla detaljen att jag ALDRIG gjort det här förut). Tur att David är en sån briljant naturbegåving och som född till radiopratare. :)

Idag har jag varit i sändning i sex timmar, vilket är lite sinnessjukt faktiskt. Men först var det våra fyra timmar, och sedan var jag med som sidekick i nästa program, "Mitt i sommaren". Då skickades jag ut för att HF:a (sända live med en sån där ryggsäck på ryggen) till en cirkusskola för barn. Jag åkte iväg i en gigantisk buss full av sladdar och skärmar och två sköna tekniker som visade mig vad jag behövde veta. Sen var jag plötsligt i direktsändning och snackade med kids om jonglering och hjulningar. Jag försökte även jonglera live och hade sagt till barnen innan att de gärna fick skratta åt mig när jag misslyckades. Sedan, i sändningen, sa jag "okej, skratta inte åt mig nu", men menade förstås att det var precis det de skulle göra. Då sa Hampus, 7 år: "Men du sa ju att vi fick det!". Man ska inte underskatta barn ..haha. När jag hade förklarat för barnen att de bara skulle svara på mina frågor, sa Amanda, 7 år "ja, och så ska vi inte alls låtsas om mikrofonen". Rätt bra koll för en som inte börjat i andra klass än.

Det sistnämnda spektaklet kan man lyssna på HÄR om man vill, och mitt och Davids program kan man lyssna på HÄR. (Live mellan 6 och 10, eller i efterhand. Varje dag lägger vi också upp direktlänkar till några utvalda grejjer från morgonen.)

Snorkling, strömavbrott och hemfärd

(Från vår reedagbok på resdagboken.se)

Hej på er!

Nu är vi hemma igen och är otroligt nöjda och glada. När ni andra festade igår satt vi på ett flygplan, ett lite udda men trevligt sätt att fira midsommar. Vi hann fira med lite vin innan Johanna rullade ihop sig till en liten boll och somnade på golvet under sätet.

De sista dagarna i Venezuela har vi solat, badat, slappat och göttat oss. En dag var vi på en marknad i Porlamar, den största "staden" på ön, och sista dagen åkte vi på en snorkelutflykt med Susanne och Martin, ett jättetrevligt par som vi umgåtts med litegrann. Till vår glädje var det inte alls många i båten som gungade fram över havet mot ögruppen Los Frailes, utan bara vi fyra, en fruktansvärt blek och väldigt gammal tysk kvinna med berlin-tisha och ett överviktigt par som rökte i båten tills vi hostade högt och menande mot dem.

Efter att ha sett hur fiskarna (människorna, inte vattendjuren) på huvudön vid Los Frailes knåpade ihop hummertinor av pinnar och stenar medan pelikanerna hungrigt tittade på, körde båten ut oss till några vackra korallrev och vi hoppade smidigt ner i det klara vattnet. David, som premiärsnorklade, var väldigt lycklig och det hela peakade när han såg en stor fisk hugga till helt oväntat och käka upp en liten ensam stackare. Hel. Det var grymt skoj.

Sista kvällen gick strömmen på hela ön, något som händer lite titt och tätt. Vi satt på en restaurang på stranden och som vanligt var vi de enda gästerna där. Vi fick lite stearinljus, men månen var så stark att den ensam lyste upp hela stranden, otroligt vackert. Ett perfekt sätt att avsluta två härliga veckor på!

Resan hem gick fint. I Caracas träffade vi en norrman som såg ganska härdad ut. Han hade seglat till Venezuela med sina tre polare. Från Norge. "Ja, och ingen av oss hade seglat förut!" sa han på käck norska och vi spärrade upp ögonen och så nåt i stil med "Euhmghk...Jävlar!"
10-timmarsflighten gick smidigt trots att just våra två hörlurar till filmerna inte fungerade och vi fick en flaska champagne i kompensation av Lufthansa. Schysst, eller juste, eller sjysst, eller hur ni nu vill stava det.

Hoppas ni alla mår toppen och att vi ses mycket snart. Skitkul att ni läst och kommenterat så mycket!

Puss och kram,
Johanna och David

En meter fran en anaconda

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Efter ett gang dagar i solen pa Margarita, bestamde vi oss for att kanna lite pa fastlandets djungler och en nationalpark som heter Canaima.

Resan startade med bil i trafiken, for att ta oss till flygplanet. Innan den har resan, har vi sett trafiken som farlig, ohyfsad och fullstandigt galen. I forhallande till flygturerna, ar den ingenting. Skulle det visa sig.

Val pa flygplatsen spelade vi nagra obilgatoriska rundor kort, innan guiden som heter Manuel plockade upp oss och gick igenom trippen. Manuel var en fena pa engelska och tyska, och babblade garna, ofta och val.

Forst skulle vi flyga till Tucupita. Det gor man med ett plan som inte har pumpade dack, ett alarmljud i planet som okar och minskar i styrka da och da, en vinge som darrar i luften och propellrar som nagon drar igang for hand fore starten.

Vi kom fram till Tucupita, tryckte in oss i en bat och brummade ivag i nastan tva timmar langs Sydamerikas tredje storsta flod, Orinoco. Sa smaningom nadde vi fram till lodgen dar vi skulle bo. Ett helt fantastiskt stalle med hyddor pa pinnar ute i Orinoco-floden. Vaggarna pa hyddorna var myggnat, sa pa natten horde vi alla djungelns djur. Andra djur presenterade sig under dagen under en rundtur i deltat:

En delfin, en tucan, ett gang pirayor och en tigerfisk. Dessutom sag vi apor (roda och capuccino-fargade) som kamikaze-hoppade mellan traden. Helt otroligt coolt. Sedan tvarstannade den Venezolanska gubben som styrde baten. Han gled sakta mot nagot som lag precis dar floden moter djungeln, och sa: "anaconda". Dar lag en stor javla anaconda. Vi tog nagra bilder pa den och drog sedan vidare.

Sedan gick vi ratt in i djungeln. Inte pa nagon turist-stig eller sa, utan ratt in i djungeln. En galen venezolan slog upp vagen med en machete, och Manuel visade oss hur man dricker ur ett trad, varfor vissa trader har rotter som ser ut som morotter och att fuktigheten ar nittio procent i djungeln.

Efter det halsade vi pa en Warao-familj, som bodde under tre tak, utan vaggar. Sedan drack vi Cuba libre i solnedgangen och spanade efter fler delfiner.

Pa kvallen at vi god mat och fick besok av en stor, javla harig spindel. Alla var radda, utom en venezolan som lat spindeln klattra upp pa hans arm. Macho. Andra intressanta djurinslag pa lodgen var en leopard som var fastbunden i ett trad och en papegoja som at upp Johannas mat och gillade kepsknappar.

Pa andra dagen flog vi vidare till en nationalpark som heter Canaima, med samma skraltiga flygplan. Vadret var bra den har dagen, sa piloterna bestamde sig for att gora ett forsok att lata oss se Angel falls, varldens hogsta vattenfall. Planet dok ner i en canyon och akte mellan tva gigantiska table-mountains. Vi fick se och ta bilder av ett nastan kilometerhogt vattenfall, samtidigt som flygplanet kastades fram och tillbaka av turbulensen. Och da var det bara nagra hundra meters marginal pa bada sidor. En helt sjuk upplevelse, dar radsla blandades med adrenalin och kommentarer som "det har var ta mig fan det sjukaste jag nagonsin gjort".

Nagra minuter senare steg piloterna upp over ett table-mountain, och visade planet som Jimmy Angel kraschade med nar han upptackte Angel falls. Det ligger kvar an, uppe pa toppen. Han kraschade under 1930-talet.

Val framme i nationalparken sag vi nagra helt otroliga vattenfall, och fick till och med ga under ett. Aterigen, ingen snitslad bana. Utan ratt igenom ett stort vattenfall dar vattnet manga gangar forsokte forsa ratt igenom oss. Man kan bara ta sig till Caniama med flyg, vilket ocksa ar lite anmarkningsvart.

Med pa trippen hade vi atskilliga skona filurer. En tysk-polack som hade med sig en APS-kamera och tog bilder pa sig sjalv haftigt gestikulerande mot manga olika bakgrunder. Han sag alltid till att hamna i foren av alla fortskaffningsmedel och viftade ofta med sin kamera och sa: "internet, internet". Vi forstar fortfarande inte varfor.

Ett amerikanskt pensionerat par som hette Maryanne och Chuck var ocksa med. De var i Venezuela, bodde vid stranden och undervisade pa en internationell skola pa dagarna. De berattade bade hur kara de ar i landet, och hur sjukt daligt alltmojligt fungerar i landet. Nu ska de hem till USA 10 veckor, sedan dra till Skopje i Macedonien och jobba dar i ett ar eller sa. Stentuffa gamlingar. Men formodligen inte sa bra pa tradgardsskotsel, for Chuck sa att djungeln "was nothing compared to his garden".

Nu ar vi tillbaka pa Margarita och har spenderat en dag pa stranden. Allt ar suverant bra! Ha det bra darhemma.

Kramar fran Johanna och David!

Ormen mot katten och fisken mot manniskan.

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Dagarna gar vidare pa sina speciella halvtimmesfelaktiga satt. Vi har en eftermiddagstradition. Den bygger pa att vi hoppar i den svinvarma poolen och spelar Yatzy, pa land.

Det har gatt valdigt bra, och varit sjukt ojamnt, nastan hela tiden. Men vi har spelat och njutit. Sen kom Pancho.

Pancho ar en hund, en jattestor hund. Han ar stor, brunsvart och har taggiga tander. Han har dessutom en passion for tarningar. Sa nar vi lamnade vara fem Yatzy-tarningar utom synhall i tre minuter, passade han pa. Han tuggade dem och spottade sedan ut dem pa kanske fem olika stallen. Tva ar nu aterfunna i diverse Venezolanska buskar. En i kaften pa Pancho. Sa nu har vi gatt over till casino och skitgubbe.

En annan poolincident involverar Johanna, hennes langa har och en stor, sa smaningom flytande, kackerlacka. Den hamnade dar via Johannas ora. Fy fan, vad ackligt.

Vi har det fantastiskt, solar, badar och ater annu mer fisk. Stranden ar lang, gul-vit, lagom blasig och avstandet mellan solstolarna och vattnet ar cirka 3,7 meter. I dag lamnade vi dock solstolarna och hoppade pa en hog fiskebat.

Vi och fyra hollandare skulle fiska upp havets alla wahoos, marlins och barracudas. Det slutade med att vi fiskade efter fiskegubbarnas sjalvfortroende. For vi fick inte en fiskjavel. Jo, tva sma Karibien-makrillar som vi sedan anvande som bete for att fanga de stora javlarna.

Dock, ingen skugga faller pa oss. Fyra stora spon som stod i varsitt hal skulle ge oss lycka och fisk. Det var inte sa mycket skills inblandade, sa vi ar lyckliga anda.

Det coolaste (som ingen av oss skulle byta mot att fiska upp ens en one eye Jack) var nar baten plotsligt omringades av delfiner, som simmade med baten i sammanlagt tjugo minuter, ungefar. De hoppade, simmade, lekte och aterkom under hela dagen till baten. De venezolanska fiskargubbarna var ocksa helt till sig och foljde Flipper-kopiorna maniskt.

Helt sjukt, vilken upplevelse.

En annan animal-encounter har ocksa upplevts. I morse stormade vi ratt in i en uppgorelse mellan var favoritkatt Gizmo Bolivar och en pytteliten orm. Gizmo vevade med hoger framtass, och ormen kontrade med att bitas i kakhojd. Valdigt markligt, och spannande.

For er som oroar for att vi inte kan se fotbollen: vi har dragit ihop ett svenskgang pa hela fyra pers (femtio procent av den totala europeiska turstiskaran som ar har just nu) och sag Greklandsmatchen pa en kornig - men dock - tv, tio meter fran stranden med en papegoja som extra svensk-support.

Allt ar kanonbra, och i morgon drar vi till regnskogen pa fastlandet. Uppstigning 06.00, om inte Chavez far ett ryck till.

Kram till alla, och tack till alla som skriver, David och Johanna.

En jeep, en soldat och en vrickad tidszon.

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Hej!

Nu ar vi framme pa Isla de Margarita och gottar oss. Resan hit gick valdigt fint, vi irrade omkring pa Frankfurts enorma flygplats innan vi gick pa 10-timmarsflighten. Vi trodde att 2 timmar i Frankfurt var gott om tid, men efter att ha promenerat i 40 minuter utan att komma till ratt vinge forstod vi hur stor flygplatsen ar! Skont var dock att man slapp ga, overallt fanns rulltappor som inte var trappor, utan platta aven i uppforsbackarna.

Naval. Fram kom vi till slut och i Caracas bytte vi till ett mindre, lokalt plan som flog oss till on. Pa flygplatsen i Caracas fick vi vanta nagra timmar sa vi spelade kort pa golvet och sprang och kollade vilken gate vi skulle till hela tiden, eftersom de bytte den var 10e minut. Men SEN kom vi fram till on och hotellet, som, enligt en slovakisk tjej vi snackat med "ar byggd i valdigt lokal arkitektur", vilket innebar att det ser ut som en karibisk version av Fylke i Sagan om Ringen. Runda dorrar, hangmattor mellan bananpalmerna, fina farger och ibland gras pa taken.

Rummen ar snappet battre an vi tankt oss. En origamivikt handduk som paminner om en svan, halsade oss valkomna forsta dagen. Luftkonditionering och kylskap (valfyllt med tre kronors-ol) har blivit var lycka, och myrorna ar inte storre an en valskapt Fylke-tumme.

Det springer omkring katter pa innergarden och vi brukar smygmata dem med venezolansk skinka som vi inte ar sa fortjusta i. En av katterna har vi dopt till Gizmo Bolivàr och den vill Johanna ta med sig hem. David ar inte lika sugen utan kallas dem da och da for ackliga. Sedan tar han tillbaka det. "De ar sa skrangliga men fina i palsen" motiverar han det hela med.

Stranden ar hur fin som helst och 97 meter fran var dorr. Dar ligger vi och glassar och mellan varven skuttar vi omkring lite i de bla vagorna.

Forsta dagen regnade det. For forsta gangen pa tre och en halv manad, tydligen. Sjukt. Men efter en timme var det over, och sedan dess har solen skordat manga branda offer. Ett av dem borjar pa D och slutar med avid.

Andra dagen bestamde vi oss for att aka en svang med en jeep pa ett jeep-safari. Det var en helt fantastisk tripp som inneholl manga hojdpunkter. Innan utflykten upptackte vi nagot valdigt konstigt med tiden. Kamerorna och mobilen, som vi stallt efter tiden pa planet, OCH efter den forprogrammerade tidszon-grejjen pa systemkameran, verkade inte stamma. Vi trodde att klockan var 30 minuter mer an den var, och det verkade ju konstigt eftersom alla tidszoner i hela varlden justeras enligt hela timmar. Utom har. Hugo Chavez har namligen hittat pa en egen tid, som skiljer sig 30 minuter fran resten av den har tidszonen. Har kor de alltsa Chavez-tid, och den ar 5 och en HALV timme ifran Sveriges.
Ett annat litet trick Chavez kor ar att han skickar ut poliser fran sin egen polisstyrka, for att kaka frukost pa Coco Paraiso, hotellet dar vi bor. Plotsligt stegade det in en mystisk filur med en och en halv-meterlangt automatgevar av typen Kalashnikov, beige uniform och en reserv-pikadoll vid hogerbenet. Tufft.

Jeepsafarin borjade med ett besok i huvudstaden La Asuncion, en snabbvisit i en marsipankyrka som malas om nagon gang per ar, beroende pa vilka politiker som styr Margarita, en battur genom ett mangrovetrask med otroliga trad, vars grenar blir ett hem for massa ostron nar de kommer ner i vattnet. Har sag vi aven tigerfiskar, sjostjarnor och en javla massa pelikaner.

Sen brummade jeepen vidare och fick anvanda sin fyrhjulsdrift. Vi tog oss ut till en strand dar vi var helt ensamma, som verkligen definierar karibien som man tanker sig det. Otroligt.

Efter det fyllde chaufforen oss med Coco-locos. Det ar en drink med kokosmjolk, kokoskott, socker och rom. En javla massa rom. For den smakar inte ett skvatt i den kombinationen.

Pa kvallarna kakar vi grillad nyfangad fisk pa stranden och dricker fler nastan gratis-ol. Valdigt smutt!

Flummig ride

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte bloggat så mycket den senaste veckan för att jag varit ute i solen och badat i havet hela tiden. I så fall hade jag dock ljugit lite. Jag har varit sjuk, men mest på ett sånt där gött sätt när man kan ligga i sängen och äta glass och titta på 400 avsnitt av Greys Anatomy i rad. Jag hängde på Axessakuten en eftermiddag också och fick penicillin, (citat!:) "som kompensation för att du fick vänta så himla länge". De hade nämligen glömt mig, visade det sig. Och trots att mitt halsprov inte visade på bakterier tyckte de då att jag förtjänade lite Kåvepenin när jag väntat så snällt. Jag säger då det. Läkarna på axessakuten... bah!

Nåväl. Vi har varit på Liseberg också, vilket ju är sagolikt. Jag log och liksom skuttade fram, förväntansfull som ett barn, hela vägen från David till Lisebergsentrén (det är ju i och för sig en oerhört kort sträcka, men ändå), och sedan sprang jag omkring och åkte alla attraktioner alldeles lycklig. Per, Jonas och Malin var också med, och efter FlumRide förstod vi mycket väl varför personalen skrattade så mycket när vi frågade om vi fick åka alla fem i samma båt. "Hehe, mm visst!" sa de. Ett par minuter senare gick vi ur båten fullkomligt dränkta av svallvågen, men väldigt glada. Det var sen på kvällen efter det som jag blev sjuk. Himla töntigt och onödigt.

Nu ska jag inte snacka massa skit mer, för nu ska jag packa färdigt! I morgon åker jag och David till Venezuela! :D