Det är så märkligt att vara här, man hamnar i en overklig bubbla. Stundtals kommer tragedin över en och känns hur tung som helst, men oftast hinner vi inte känna alls. Vi jobbar hela, hela tiden. Jag räknade just efter, idag har vi kört på oavbrutet i 16 timmar, minus kvarten vi tyckte att vi kunde unna oss för lunch vid sju på kvällen.
Igår vadade jag i krossat glas, såg militärer med sina enorma vapen fylla hela centrala Oslo, vakta de många avspärrningarna som bara journalister fick gå bakom. Regeringshuset är ett svart skelett av sitt forna jag, otroligt att inte ännu fler omkom vid explosionen. Flera kvarter var fulla av glassplitter, det såg verkligen ut som kriget. Idag var vi på den stora minnesgudstjänsten i Domkyrkan där statsministern höll ett väldigt gripande tal, världens samlade journalistkår stod där och alla var blanka i ögonen. Jag satt jämte en norsk journalist som kände många av människorna på Utöya.
Under eftermiddagen åkte vi till Drammen, en liten ort som är hårt drabbat av tragedin. Deras AUF-förening hade 25 personer på ön, alla har inte klarat sig.
Jag ska sova nu, ville bara ge ett ifrån mig ett litet ljud innan. Hoppas ni har det bra därhemma. Kram på er!
(För den som vill läsa det vi gjort idag: Det här skrev jag från minnesgudstjänsten i förmiddags. Drammen-reportaget läses med fördel i tidningen i morgon bitti, men en kortare version finns att läsa här. Reportaget från lördagen finns inte på webben.)
