Även om allt säkert låtit väldigt bra hittills finns också saker som är väldigt störiga med Schweiz. En av de sakerna är
kindpussandet. Här ska man nämligen pussas med alla man kommer i kontakt med. Och inte en gång, som tjejer-som-går-i-högstadiet-kindpussen, nej nej: tre gånger. Vänster-höger-vänster. Och det måste komma ett ljud, instruerar schweizarna alltid. Ett pussljud.
Det tar verkligen enormt lång tid att hälsa på alla. Och det känns ju helt bisarrt när man råkar prata samtidigt. Hur mår du? -
puss - Ah, bara bra -
puss - tack. Och du då? -
puss... Och jag är heller inte alltid jättesugen på att känna vad alla ätit till lunch varje gång vi träffas. Men värst av allt är själva avgörandet: ska vi pussas eller inte? Har vi DEN relationen eller skakar vi hand, eller kramas vi för att du vet att jag är svensk och att svenskar kramas?
Det ger upphov till otaliga missräkningar. Jag och David hade en period när vi hittade på massa nya ord som vi tyckte fattades i svenska språket, och ordet "felkram" (ni vet, när man sträcker fram handen och den andra gör ansatsen till en kram, och då ändrar sig båda och så blir det helt pinsamt) var förmodligen vår allra bästa term. Här har det ordet fått en helt ny innebörd, eftersom det finns ännu fler alternativ. Handskak, svensk-kram och kindpussande.
Linda har lärt mig att om man lutar sig bakåt samtidigt som man sträcker fram handen finns en chans att man slipper pussandet. Hittills när jag sett henne göra det har folk dock kastat sig fram ändå och attackpussats. Jag tror att man gör bäst i att vänja sig faktiskt.
_______________
En annan sak: Det går himla bra för Köniz hittills i serien, de har vunnit tre av fyra matcher. Igår vann de mot Tigers, ett lag som på pappret ska vara ett av de bästa. Hurra.