Johanna Lagerfors

Konsonantkrångel

2012-01-31T01:07:00.001+01:00

Jag jobbar ju med att skriva och är därför såklart ganska bra på att stava och sådär. Men tre ord KAN jag inte lära mig stavningen på. De här:

tvungna (får för mig att det stavas tvugna)

vidarebefordra (får för mig att det stavas vidarebefodra)

bransch (får för mig att det stavas branch)

Varenda gång jag ska använda dessa ord måste jag kolla upp hur de stavas, som hade jag inget som helst minne eller inlärningsförmåga. Hur svårt kan det vara liksom? Men nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det ju finns en regel att applicera: I alla tre fallen ska extrabokstaven vara med! Om jag bara kommer ihåg att det i alla exempel är så att konsonanten jag dividerar om SKA vara med, så kanske jag lär mig (tvuNgna, vidarebefoRdra, branSch).

Woho, tänk om jag nu för alltid botat denna kunskapslucka! Känner mig som ett geni.

Vad har ni för kunskapsluckor eller saker som bara inte vill fastna?

När expediten önskar att det inte fanns nån policy mot att kommentera kundernas köp

2012-01-30T21:25:00.002+01:00

I morgon åker D till USA, han ska ju coacha Canadas innebandylandslag i kvalet till VM. Fick nyss detta av honom på mms:

Undrar vad kassörskan tänkte när jag laddade på mig mängder av godis (till kanadensarna) och sedan köpte en tub tandkräm? Kompensation?

Måste ha sett ganska roligt ut.

Den här januarisöndagen

2012-01-29T21:27:00.000+01:00

... åkte jag, Nicole, Martin och Erik till Alex och Sara och hälsade på i deras stuga ute i skogen. Grabbarna grus skulle åka långfärdsskridskor och poserade glatt med sina rep före avfärd. Det glittrade till lite i ögonen på dem när de diskuterade hur de bäst skulle hala upp någon som råkat ramla i, och de "övade isvak" i köket (se de små bilderna). Dessa äventyrare.

Efter en stund kom de tillbaka: Erik hade "badat".

Oväntat? – not so much.

Suris

2012-01-26T15:21:00.000+01:00

Är inte direkt på världens bästa humör idag. Har skickat typ tusen mail till supporten för mitt bokföringsprogram, alltså inte tusen men på riktigt kanske 20 st mail. Helt säker på att de hatar mig nu. Jag hade hatat mig. Försöker vara lite skojig och skriva att jag hoppas att de har hög lön och att de har tålamod som änglar och att deras program troligtvis kommer att bli min död (var ju ett skämt liksom) men får bara tillbaka korta och koncisa svar på frågorna. Vilket iofs är bra. Men jaja.

Osugen på att lägga tid på krånglet, så lägger tid på att sura istället. Surar över krånglet, och över att jag tappat bort namnet (!) på en person vi intervjuade i Japan, en person som är nyckelperson i ett av de viktigaste reportagen. Joråsåatte, blir ju kul att maila hans chef och bara "Hej! Tack för att ni tog emot oss i december. Jo du vet mannen som vi intervjuade under en hel dag och som berättade om den svåra tiden efter tsunamin och sina personliga erfarenheter om det... vad hette han?".

Ej okej.

*fortsätter leta frenetiskt bland de tjocka högarna av papper från den resan*

Idag på en frisersalong

2012-01-25T23:46:00.002+01:00

Jag till frisören: Visst, styla det gärna! Men bara inte med några produkter som sen känns när man tar i håret, det gillar jag inte.

Frisören: Neej nej, de här märker du inte ens! *gojsar i en så kallad shaping cream* *sprayar lite glansspray* *sprayar lite vanlig spray* *puffar upp håret med lite volympulver* *sprayar lite mer glansspray* *tar vax (!) i alla topparna i hela håret*.

Såhär: Jag vill inte vara den som är den. Men man "märker" dem. Det gör man.

Tack bloggen!

2012-01-25T22:22:00.000+01:00

Vet ni, jag träffade Josefine i verkligheten igår, och hon är precis lika grym som man tror när man läser hennes blogg. Fint! Det här med att bloggen serverar en nya roliga smarta sköna vänner som man aldrig hade träffat om det inte vore för internettet... det är en väldigt bra grej tycker jag. Det är något speciellt med att träffa någon som man inte alls känner, och ändå kunna prata i tre timmar som vore man gamla vänner. Gillar detta fenomen.

(Förresten om ni inte läser J:s blogg redan – börja med det. Mkt bra!)

Epic fail

2012-01-23T00:52:00.000+01:00

Ikväll var jag med om en pinsamhet av rang. Jag var på quiz med Johanna, Melinda och Ida, och när man är på quiz måste man ju komma på ett namn till sitt lag. När vi skulle komma på ett blev det lite bråttom, och stressade tittade vi oss omkring i rummet för inspiration när jag fick syn på en enorm tavla föreställande en brinnande häst (se bild).

Den var ju ful och lite rolig så jag sa: skriv "horse on fire", det blir väl ett bra namn?! Sagt och gjort. När namnen sedan lästes upp högt i lokalen lät det inte riktigt lika bra. Tyvärr uttalas ju horse på precis samma sätt som ett heelt annat ord, något man inte gärna vill kalla sig, och kanske i synnerhet inte med "on fire" efter. Hehe.

Ingen i rummet tolkade det som "häst" i alla fall, den saken var väldigt klar, av den pinsamma tystnaden att döma.

Om kontoret och fredagkvällen

2012-01-20T19:25:00.003+01:00

Känner mig sjukt duktig idag för det är fredag kväll och jag är kvar på kontoret ensam och jobbar som ett as. Men sitter jag obekvämt vid skrivbordet? Nehej, ligger i soffhörnan och göttar mig med datorn i knät. Nästintill en njutning faktiskt. Och och, alldeles nyss kom jag på att jag och Linn sett en öppnad kvarglömd bib på hyllan i köket. Var givetvis tvungen att smaka lite, är ju ändå fredagkväll liksom, och vinet var hör och häpna ej jäst! Så nu jobbar jag liggandes och dricker lite vin i ett dricksglas. Pga väldigt värd det efter hård vecka. (Och hoppas att vinet tillhörde "alla" som jobbar här och inte någon enskild.)

Halv nio kommer D och hämtar mig och då ska vi gå ut och äta, jag är så sugen på haloumi att jag kan dö så hoppas på att vi kan hitta en restaurang med väldigt bra haloumi. Kanske tapas? Okej, hejdå, nu ska jag spurtskriva det sista. Trevlig helg!

Med döden darrandes i låren

2012-01-20T01:03:00.002+01:00

He.Re.GUU.

Jag var på body pump ikväll, och ja, det var ganska längesen sist. D säger alltid att man tappar konditionen snabbt men att styrkan sitter kvar länge. Jag var på spinning häromdagen och konditionen är det minsann inget fel på efter veckor av o-träning, men STYRKAN! Jeez. Jag orkade ingenting. Jag fick ont exakt överallt. Men mest förnedrande var att jag inte ens började svettas. Inte alls, under det 60 minuter långa passet. Det vet man ju vad det är ett tecken på! (Dvs: du är så otränad att kroppen inte ens fattar vad som händer. "Ey, vad gör du? Rör du på dig? But why? Hur reagera?").

Och frånvaron av svett berodde definitivt inte på att jag inte blev trött, nej nej, blev helt jävla slut. Mina muskler darrade av skräck. Kved av olust. När vi skulle köra benlåten kunde jag knappt böja benen eftersom jag hade blivit så trött i låren under uppvärmningen.

Joråsåatte.

Köpte lite Lakrisal på hemvägen. Viktigt med snabba kolhydrater efter styrketräning har man ju hört.

Mvh, biffen

Som att lägga pussel

2012-01-19T14:35:00.001+01:00

Att skriva ett reportage är för mig är som att lägga ett pussel. Jag börjar ofta skriva på stycket som ska vara sist, eller i mitten, eller kanske först i brödtexten. Eller så börjar jag med ingressen. Det är olika varje gång. Det beror helt enkelt på vilken del av texten som jag från början har nån sorts vision av, kanske har jag fått det perfekta slutcitatet eller kommit på en inledning jag gillar.

(Obs: Bild ej tagen av mig, snodd från nätet.)

Och sen under skrivandets gång bygger jag på med bitar som ska vara med, bygger på pusslet lite här och lite där, och ofta undrar jag hur sjutton jag ska få ihop det till en helhet, hur jag ska hitta den röda tråden. För den är viktig, jag gillar inte när det blir alltför tvära kast i en text (såvida det inte är ett medvetet grepp såklart). Som grundregel vill jag vagga fram läsaren som en sovande bebis vars vagn man måste hålla i ständig rörelse för att den inte ska vakna. Jag vill liksom att man ska glida genom texten utan att vilja sluta läsa. Och det är ju inte så lätt alltid.

Vad jag tänkte säga med det här är: den där stunden, när motivet i det där pusslet helt plötsligt träder fram och man ser den röda tråden. Den stunden är så jävla go. Vägen fram dit är ofta skittrist, man har verkligen inte alltid inspiration (ha, verkligen inte) utan måste tvinga sig själv lite, men efter det, när man flyttat ett stycke och allting klarnar, eller när man researchar och researchar och hittar den där sista lilla biten som bekräftade allt det som man försökt få fram. Då. Så himla go den stunden är. Det var bara det.

Mitt andra hem

2012-01-18T17:52:00.000+01:00

Hurra, jag och D bokade just biljetter för att åka tillbaka till Bern och hälsa på i februari! Är så sjukt lycklig över detta. Ostarna, vinet, bergen, vännerna, skidåkningen, korna, ölhaken, schweizertyskan och Bümplizbrockin: här kommer vi!!

(Okej, SÅ turkos som floden var när jag tog bilden ovan kommer den ju inte vara i februari. Men ändå!)

Bra att tänka på om man skulle hålla på och fega sig

2012-01-17T20:41:00.002+01:00

En lista

2012-01-16T00:03:00.003+01:00

Lisa och Jos har bjudit in mig att svara på en liten enkät så här kommer den. Listor gillar man ju!

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

För tio år sedan var jag 17 år, jag skulle fylla 18 den sommaren. Jag förlorade min morfar nån gång där i januari (jag får faktiskt för mig att det var exakt tio år sen, den 16:e, men inte helt säker) och jag hade förlorat mormor den första september. Jag gick i tvåan på gymnasiet, på naturprogrammet på Porthälla, jag var ihop med Johan och precis som nu bästis med Nicole och Sofia. Vi lyssnade på USCB Allstars och hängde mycket i biljardrummet i Hannes källare med "Paradisgänget", dvs snowboardkillarna som bodde i Paradiset. Jag minns det som en bra tid.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Då bodde vi i Schweiz! Och prick på dagen för ett år sen åkte vi till Wengen och kollade på den alpina världscupen, och det var underbart väder och vi kunde ligga och sola i LINNE. När jag tänker på sådana saker förstår jag inte att vi någonsin lämnade det dära landet. (Även om jag såklart är glad att vi flyttade hem osv. Men vädret - vädret! Sommarvärme i januari liksom. I skidbacken (!))

3) FEM SNACKS DU GILLAR

* Chips i alla former

* Dip i alla former

* Lösgodis med fokus på "hårda salta" och choklad. Helst äta dessa samtidigt, sött och salt är ju mkt bra kombo.

* Vaniljglass med oboypulver, jordnötter och en liten nypa salt. Gärna jordnötsringar, chokladsås och krossad daim på också (Sofias recept).

* Ostbricka! Älskar ost.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:

Ärligt talat kan jag hela texten till helt sjukt många låtar, är bra på att komma ihåg sånt. Men här kommer några gamla godingar med motivering.

* Vad som helst med Roxette. För att jag var besatt av dem som liten och lyssnade på dem jämt liggandes med hörlurar under mammas och pappas stereo i vardagsrummet.

* Vad som helst med Europe eller Weezer. För att min bror var besatt av dem som liten och väggen mellan våra rum var ganska tunn.

* The real slim shady - Eminem. För att jag lärde mig den på en handbollsresa i Kroatien när jag var 15 eller så, eftersom en kille i killaget såg så härlig ut när han sjöng med i refrängen. Då kände jag att jag också måste kunna den texten, så att jag också kunde se härlig ut när jag sjöng med i refrängen. Och så pluggade jag in den.

* Vad som helst från Garden State - soundtracket. För att jag var besatt av den skivan under den perioden då iPoden just hade kommit och jag satt mycket i fönsterburspråk och tänkte på livet. Och the Kooks debutskiva, som jag lyssnade på på precis samma sätt på alla långa bussresor i Sydamerika 2006.

* Tvivel - Lars Winnerbäck. Fick den låten på en skiva från hans skivbolag på musikmässan när jag var ung och han var okänd. Tyckte att texten var fantastiskt smart, jag lyssnade och lyssnade. Och några år senare älskade hela Sverige Lars W.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:

* Bjuda hela min familj på en härlig resa nånstans.

* Skaffa mig och D ett hus som vi älskar och som inte behöver renoveras nåt alls. Eftersom vi är ganska ohändiga av oss om vi ska vara ärliga tänker jag mig att det vore bra för husfriden med ett renoveringsfritt hus i framtiden. (Men just nu gillar vi väldigt mkt vår lägenhet ju).

* Äta Gruyere till frukost varje dag.

* Skänka pengar till välgörenhet. Jag skulle hemskt gärna avsätta en del av arbetstiden varje vecka till att själv vara involverad i något stort och långsiktigt projekt som tex hade att göra med fattigdomsbekämpning, jämställdhet eller hållbar utveckling. Eller kanske alla, eftersom de hänger ihop.

* I övrigt leva vidare precis som jag lever nu.

6) FEM DÅLIGA VANOR

* Att jag varje dag droppar tusen prylar och kläder på golvet vid sängen. Och på hela nattduksbordet. Det blir ju inte så snyggt.

* Jag gräver i skafferiet och småäter way too much.

* Jag ältar saker och kan helt plötsligt ha svårt att bestämma mig i frågor som inte ens är viktiga. Sen är jag världens mest beslutsamma och driftiga i andra sammanhang. Gör till och med mig själv förvirrad. Exempel: Jag kan spontanbestämma mig för att resa på reportageresa till något konstigt land och har jag väl fått idén så kör jag på det utan att blunda, utan att någonsin tveka. Men om jag hittar en snygg tröja och ska välja om jag ska köpa en svart eller grå, kan jag velavelavela hur mycket som helst. Typ ringa mamma och be henne bestämma åt mig.

* Jag spiller mineralsminkspulver i handfatet varje morgon. Glömmer skölja bort. Driver D till vansinne.

* Jag skruvar fast alla korkar och lock så hårt att de inte går att öppna igen.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

* Umgås med människor jag tycker om

* Resa

* Fota och "pilla med mina bilder"

* Jobba

* Dyka

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:

Oj, svårt faktiskt. Man ändrar ju sig på den punkten allt eftersom tiden går, har jag märkt. (Tex trodde jag när jag var liten att jag ALDRIG skulle kunna ha byxor som var tighta längst ner, det kunde jag för mitt liv inte föreställa mig. Sen kom stuprörsjeansen. Hej revolution. Samma med kilklack. Hatade, och sen bara "men det där är ju inte så fult"). Men typ de här:

* Foppatofflor. Har provat en gång, för att kolla om de är så hysteriskt sköna som folk påstår. Men det känns ju som att de ska ramla av hela tiden. Plus fula.

* One piece.

* Sandaletter med en sån där hög och supersmal stilettklack. Mycket svårt att tro att jag skulle kunna gå snyggt i ett par sådana.

* Magväska. (Jag vet, kan bli modernt igen. You never know. Men jag tänker ändå ett njeeee på den alltså.)

* Skärp med nitar. Finns ju folk som passar i det men jag skulle bara känna mig som white trash. Går bort.

9) FEM FAVORITLEKSAKER:

Eh de här svaren kommer ju bli en smula förutsägbara. Hehe.

* Min kamera! Och alla tillbehören till den.

* Min dator.

* Min iPhone 4.

* Vår skivspelare, för den är så himla snygg.

* Lite oklart vad som räknas som en leksak, men lägger till mina böcker.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:

Jag orkar inte länka till alla (förlåt) men tex de här:

Tuffast av alla - Josefine

Apple Dear? - Sofia

Just another fucking blog - Linn

Kära vardag - Fifi

Colombialiv - Annika

Den där om Jenny - Jenny

Egoistiska Egon

Säg om jag sagt det förut - Johanna

Kära Syster - systrarna Anna och Elin

Sophia Molin

Tänk om.

2012-01-10T20:35:00.006+01:00

En gång när jag dök i Röda havet hamnade jag i nån sorts motström, så jag fick liksom ta i mycket mer än de andra dykarna och blev sjukt andfådd. Alla som varit andfådda i en regulator vet att det inte är härligt, det är inte härligt alls. Man får ingen luft. Så jag fick en minor panikångestattack och lärde mig hur det känns när man inte kan andas.

Men det är enda gången jag upplevt det.

Inatt drömde jag att jag hade ett astmaanfall. Har ju inte astma alls men det kändes så sjukt verkligt. När jag väl vaknade hann jag dra det där ljuvliga djupa andetaget och känna luften strömma in som den ska och känna lättnad, innan jag insåg att det bara var en dröm. Det var jättekonstigt.

Och jag kom att tänka på när Sofia och jag var i Nicaragua för evigheter sen och gjorde vårt projektarbete. Vi var 18 år och vi hade åkt till en liten pytte-ö i Karibiska havet där det bara fanns en restaurang (under ett palmtak) och några hyddor att hyra, typ. Och mitt där fick S ett astmaanfall. Vi borde ha fattat långt tidigare att hon hade astma, det var liksom helt vanligt att hon fick svårt att andas. Men vi hade ändå inte fattat, så hon hade ingen diagnos, ingen medicin. Och den här gången tog det helt stopp i strupen.

Jag minns hur hon bara sjönk ihop på marken och hur hennes bröstkorg rörde sig krampartat när hon försökte dra in luft och hur jag höll henne i min famn med armarna över huvudet sådär som man gjorde när någon hade tappat andan på handbollen. Det var mitt enda knep, det enda jag kunde ta till. Det gick en vidrigt lång stund, och sen fick hon luft igen. Det gick bra.

Nu när jag drömde den där drömmen, när jag fick känna hur det känns, så kan jag inte låta bli att tänka tänk om. Tänk om hon hade dött! Tänk om jag hade varit 18 år på en strand på andra sidan jorden och min bästis hade dött.

Kontoret dårå

2012-01-09T23:14:00.001+01:00

Är det normalt att bli så excalterad över sin nya kontorsplats att man går och dagdrömmer om tidskriftshållare och förvaringslådor och krukväxter? Och att man sen drömmer om det på nätterna också? Om inte är jag onormal.

Berättade just för Josefine att jag upptäckt att jag går och svänger mig med kommentarer som "måste nog dra till kontoret en vända" och "den här skulle kanske passa på kontoret?" bara för att det känns så gött att ha ett. Ett eget kontor. Det är liksom så mycket roligare än jag trodde att det skulle vara.

Igår kväll var jag på bio med mina föräldrar och min brorsa, och efteråt lämnade mamma över en stor påse med snygga kontorsgrejer som hon varit på Ikea och köpt. Lyckan! Mamma känner uppenbarligen mig rätt väl. Hon hade till och med köpt en grön kudde till fåtöljen som matchar de olivgröna pappershållarna. Man bara mmm olivgrönt, mmm matchar. Samt tyg att "klä in" skrivbordet i så att det ser lite mer hemtrevligt ut. Ville åka dit mitt i natten bara för att ställa i ordning allt, men det gjorde jag såklart inte. Nån hejd på det hela får det ju vara. *gömmer bilnycklarna för mig själv*

En propp lös

2012-01-09T18:59:00.001+01:00

Tänkte tidigare idag fråga er allsvetande bloggläsare om huruvida den där grejen som man ska köpa en ny när proppen gått heter "säkring". För jag var inte helt säker. Man snackar ju inte om de där plupparna så ofta. Hur som helst stannade jag på vägen hem från jobbet för att köpa och jag har en känsla av att det nog inte hade hjälpt mig i butiken att vara säker på namnet:

Jag: Hej! Var har ni säkringar nånstans?

Tjejen på ICA: ?

Jag: Eller proppar. Eller vad heter de?

Tjejen på ICA: ?

Jag: Alltså en sån där man ska byta när proppen gått, du vet.

Tjejen på ICA: Eh... nej, eller va? *flackar med blicken*

Jag: En SÅN HÄR! (visar upp den trasiga proppen/säkringen). Som kan gå. Du vet när strömmen går och det blir mörkt.

Tjejen på ICA: Eeee...kanske där, borta? (Hon skakar förvirrat på huvudet och pekar åt ett random håll inne på den många hundra kvadratmeter stora mataffärn).

***

Alltså, heter det inte säkring/propp!? Tror inte att ICA-tjejen ens i slutet av samtalet förstod vad jag frågade efter.

Puta Madre

2012-01-08T17:41:00.001+01:00

Man gillar ju roliga teman. Och ställen med roliga teman. Det är så härligt när någon drar ett koncept till sin spets liksom, konstaterade jag och Nicole och David i torsdags när vi var på Puta Madre som kör "mexikansk 30-talsbordell" ända in i kaklet. De har servitörer som ser ut att vara klippta från en film om det tidiga 1900-talets Brooklyn, antika korsetter på väggarna, skyltdockor med lampskärmar på huvudet, en oändlig massa rött vulgosammetstyg i taket, gamla fotografier med snoppliknande sniglar (?) och vin i kristallglas. Attså fejkkristallglas. Men ändå!

Skare va så skare va.

Om Erik Dahlbergsgatan 9

2012-01-06T14:47:00.001+01:00

Jag har ju drömt om ett frilanskontor ganska länge. Nu har jag ett! I onsdags flyttade jag in mig och mina papper och böcker till frilanskollektivet Frilansarna på Erik Dahlbergsgatan, och jag älskar det redan. Så skönt. De som sitter här är journalister, illustratörer, fotografer och grafiska designers, totalt är vi 13 stycken och alla är trevliga. Lokalerna är dessutom tokfina: Högt i tak och och gamla genuina fönster och dörrar.

Nu har jag tryckt upp mitt namn på en sån där gammaldags dörrskylt med små plastbokstäver ni vet, och jag gillar så himla mycket att tillhöra ett kollektiv som tycker att det är värt att köpa in en så snygg dörrskylt. Det är detaljerna som gör det ju. Här är verkligen hemtrevligt och mysigt med bokhyllor och tidningsvägg och bilder och kartor på väggarna. Det finns till och med en soffhörna. Och så ligger det mitt i Vasastan, bara några minuters cykelväg från min lägenhet. Det här blir bra, väldigt bra, ganska mycket mer inspirerande än att sitta hemma i soffan med mysbyxor och jobba kan man säga.

Och nästan bäst av allt är ju att Linn också sitter här! (Så nu väntar vi bara på att den andra Johannan ska komma hit också). Sen är vi i jobbnirvana osv. Slut på lyckorapport.

Har inga bilder än (plus måste ju pimpa min plats) men hann
knäppa en bild på dörren i alla fall.

Nomnomnom

2012-01-03T15:16:00.001+01:00

Det här med att alla snackar om att de är trötta på sötsaker och "bara vill äta sallader" i januari... Hur funkar det? Vad gör man om man nästintill med våld måste hindra sig själv från att åka och handla mer choklad och nötter och mandelmassa för att baka en ny omgång julgodis, eftersom man har svåra julgodiscravings och den första omgången tagit slut?

(Jobbigt förresten att göras medveten om att det är man själv som ensam käkat upp hela den första omgången, eftersom ens sambo av nån konstig anledning "inte gillar" julgodis.)

Såna här bakade vi i Bern 2009. Ser gott ut nu med.

Dagens hat

2012-01-02T22:24:00.000+01:00

Ni vet när man går ut för att låsa upp sin cykel efter en arbetsdag och inser att någon använt ens cykelkorg som papperskorg (detta händer mig ofta). Och när man sen ser att samma person, eller nån annan, dessutom passat på att sno ens sadelregnskydd? Kan vi inte bara gemensamt hata den stunden (personen!)?

Kan vi samtidigt passa på att hata folk som blänger på en när man en liten stund senare cyklar förbi dem, på cykelbanan, där de promenerar och tydligen inte tycker att det är det minsta okej att stöta på cyklister.

Alltså, folk är så jävla värdelösa ibland.

Nyåret

2012-01-01T23:51:00.000+01:00

Ett pensionat på landet utanför Halmstad, två eldar, trettio glada människor och sex stycken rätter på middagsmenyn: Så firade vi slutet av 2011.

Kvällens värdpar var Nicoles och Martins vänner Sara och Abel, som vi också känner lite eftersom vi alla reste ihop nån vecka under förra sommarens USA-resa. Vi har inte träffat dem sedan dess dock, så det var på tiden och väldigt kul att ses igen nu. Smidigt av dem att ha föräldrar (Saras) som äger ett pensionat där man kan sno ihop middag för trettio personer och låta alla sova över. Eloge till det upplägget! (Och till den massiva arbetsinsatsen som jag antar föregick projekt ha trettio pers på middag).

Bästa med nyårsfesten: Maten! Måste upprepa att de alltså hade lagat sex rätter och allt var galet gott, jag får välbehagsrysningar när jag tänker på all mat vi åt. Sista rätten var chocolate cheescake. Bara en sån sak.

Sämsta: Att Miranda halkade på dansgolvet, slog i huvudet och typ fick hjärnskakning. Aj.

Årets första dag har vi slappat hemma och börjat titta på två serier vi inte sett förut: Homeland och Sons of Anarchy. Båda verkar sjukt lovande. (Vilket man ju kunnat räkna ut på förhand eftersom exakt alla tipsat om dem).

Mitt 2011 - the recap

2011-12-31T12:02:00.001+01:00

Januari, och året, inleddes med en helt sinnessjukt rolig nyårsfest hos Sofia och Andreas i Bern, vi bodde ju fortfarande i Schweiz vid den här tiden. Sedan fick vi besök både av min bästis Sofia (och Hansen), och av min kusin Sara och hennes lilla familj, så årets första månad blev en njutbar sådan. Vi åt ofta på vad som kom att bli vår favvorestaurang i Bern: Lötschberg, och vi åkte till Wengen och kollade på alpinskidåkning live. Redan där kom årets första "ligga och sola i bara linne"-upplevelse (Januari! Linne!) och jag förstod att jag kommer sakna klimatet/vädret i Schweiz under resten av mitt liv.

Februari präglades av min och foto-Eriks reportageresa till Marocko och Västsahara, som var sjukt spännande, och resten av månaden blev det lite mer skidåkning med krispsnö och blå himmel. Vi insåg att det var våra sista månader i alplandet och tog verkligen vara på det, vilket jag är glad för. Jag fick också för mig att jag skulle börja sy fantastiska alster på min symaskin, men det var mycket snack och liten verkstad till en början.

OBS! Erik Abel har tagit denna bild, inte jag.

I mars blev det äntligen lite verkstad av symaskinsdrömmarna, jag och Sofia hade syjunta och jag sydde en röd uggla till Klara. Och det var mer alper (dessa berg alltså), Phillip och Sophie tog med oss till Philips familjs stuga i Adelboden en helg. Vi fick tre besök: Av Johanna & Erik och av Imma & Malin och av min familj. Åkte skidor igen med mamma, pappa och Anders för första gången på många år, och det var en av årets höjdpunkter. På vägen hem tankade jag vår dieselbil med bensin. Det var inte en av årets höjdpunkter.
David fyllde 31 också, och vi köpte vinylskivor på brockin i Bümpliz och åt tapas på Volver och plockade vitsippor, klappade kor och solade på balkongen.

April var på många sätt årets bästa. Vår sista tid i Schweiz. Staffan och Karin kom på besök, vi åkte runt med dem och kikade på en massa fina platser. Helt plötsligt blev det sommar, jag och Sophie badade i Aare och jag och Sofia åt lunch i solen på Stauffacher och sörjde att det livet vi hade precis då inte skulle vara för alltid. Jag handlade galet många gamla plåtburkar på secondhandaffärn trots att vi oroade oss för hur vi skulle få hem allt till Sverige. Vi drack öl i Rosengarten och grillade vid Eichholz och satt vid en brasa vid floden nästan hela natten. Vi älskade det sista ur Bern, så intensivt vi bara kunde.
Sen for vi till Paris och firade att David ett år och en månad tidigare hade fyllt 30 år. Paris överträffade alla förväntningar. Och så flyttade vi hem till Sverige. Det var härligt, men jag grät ändå en skvätt.

I maj kom vi alltså hem till Göteborg. Jag minns att det regnade mycket, det gör ju ofta det här. Men det var också fint. Jag träffade alla de där vännerna som jag saknat så mycket, och på megaloppisen fyndade vi en jättestor gammal 50-talsradio att ha vår skivspelare på för 80 kronor. (Och blusen på bilden nedan. När jag har den nu är min hudton ungefär samma som tyget. Hence: blus för sommarbruk). Vi pysslade med lägenheten och jag fick en fin svart cykel av Ted, hans mammas gamla. Hans mamma Isabella som dog. Jag tänker på henne varje gång jag cyklar på den, på ett fint sätt.

I juni kom Klaras lillasyster till världen och vi hade familjehelg med släkten i Bexet. Min brorsas band spelade på en festival i Tirana och intervjuades i albansk morgonsoffa. Åkte också på kanothajk med vännerna enligt tradition och där visade det sig att både jag och David kunde briljera utav bara helvete i en tävling om bäst minneskapacitet (svårt nöjd). Och sen åkte jag till Stockholm lite spontant och hängde med alla möjliga, framför allt med Sofia och Marcus som just hade blivit ihop med varann och mest ville ligga men fick stå ut med att ha mig sovande på soffan. Och så i slutet av juni kom midsommaren som den alltid gör och efter det började jag jobba på GP Utland igen.

Juli. Schmocker och Roxy hälsade på från Schweiz, och när vi grillade vid havet i solnedgången lyckades de båda trilla i vattnet. Med mobiler och allt. Det var roligt. (De skrattade). I övrigt jobbade jag mest hela tiden och när jag inte jobbade var jag till exempel i Bexet och fiskade aborre och sånt. Eller, Anders och David fiskade och jag låg längst fram i båten och lekte med kameran och kollade på molntussarna. I slutet av månaden dödade Anders Behring Breivik 77 personer i Norge och jag blev den som fick åka dit för GP. Jag jobbade 17 timmar per dag i nio dygn.

Augusti var fortfarande sommar. Den kvällen jag kom hem från Norge tog David med mig till en klippa vid Delsjön för att meta och kvällsbada, det var en välbehövlig kontrast efter all ond bråd död. Jag tog inte ledigt något från jobbet, ville jobba alltallt, men hängde också med vänner, åkte till havet och var på en magisk kräftskiva på Martin L:s land i Fjällbacka. På vägen hem dagen efter den stannade vi på alla loppisar vi hittade, och David fyndade en "teleguide", en gammal dator från 80-talet med telefonlur längst upp. Vi har inte haft hemtelefon tidigare men nu har vi aktiverat vårt abonnemang bara för att vi ska kunna svara i den.
Släkten fortsatte bygga friggeboden i Bexet och jag blev nostalgisk över den gamla vedboden som revs och sparade dörren. Tänker att jag ska "bygga nåt fint" av den (obs: är ej händig men inbillar mig gärna att jag är det). Sparade även båda fönstren från morfars lekstuga. Samma överambitiösa plan där.

September inleddes med dagen då det var tio år sedan mormor dog. Jag mindes varje sekund av det, det kommer jag alltid att göra. Sen fyllde kusin Stefan 40 och hade kalas i Harplinge, och vi var i Bexet och hittade hur mycket svamp som helst. Hela skogen var full av trattkantareller och jag och mamma gick bananas. Plockade korgar och tröjor överfulla.
Jag köpte en miljon böcker på bokmässan och åkte till Stockholm och träffade typ tjugo nya bloggvänner in real life på en fest. Jag menar en gala. Det var knäppt och oerhört roligt. Pappa tog med mig till Ålleberg och jag fick testa hans passion - segelflyg - och så hade Martin inflyttningsbaluns med mextema eftersom han flyttat ihop med en mexikansk tjej i Majorna. Ej flyttatihop-flyttatihop, men liksom dela lägenhet-flyttatihop. Jag och Wiman klädde oss i mustascher.

I oktober var det knäppaste som hände att jag vann över Björn i Scrabble och han anmälde mig till Scrabble-SM. Skräckslagen deltog jag och lyckades vinna en match av tre. Det läskigaste som hände i oktober var att jag startade företag och det roligaste som hände måste ha varit den första reportageresan som F-skattad: London med Linn. Det var fantastiskt, vi skrev om sikher i Southall, vintagebutiker, ungdomskriminalitet i Brixton och en hel del annat. Gillade London (som i: blev överentusiastisk som alltid och ville typ flytta dit). Jag var också i Stockholm en helg och gick med Emma till Hängmattan och åt den där mackan med chevre och avo som jag längtar efter ända sedan jag bodde i huvudstaden 2008.
Och så blev David förbundskapten för Canadas landslag i innebandy.

November är ju en rätt menlös månad, och i år var det jobbjobbjobbjobb. Och regn. I slutet kom dock en rejäl highlight: jag åkte till Japan på det där journaliststipendiet jag fått. Två intensiva veckor med tre andra europeiska journalister, och sen stannade jag en vecka till då Erik kom över och så gjorde vi reportage om Japan nio månader efter den stora katastrofen. Jag nöp mig i armen varje dag av lycka över att det här är "sånt jag gör i mitt jobb". Vågar nästan inte tro att det är sant.

Den 8:e december kom jag hem igen. Efter det var det ju nästan jul med en gång, trots att det aldrig kom någon snö och inte ens blev kallt. Det var den varmaste december på jättejättemånga år skrev kvällstidningarna. Jag passade mina kusinbarn, gjorde glögg och upprördes över domen mot Etiopiensvenskarna. Firade julen precis som vanligt och hela året, hela 2011, kommer att avslutas ikväll med Nicole och Martin och 30 andra på någon gård i Halmstad, hos Abel och Sara. Det blir fint det.

2011 var bra!

Nu vill jag bara önska Gott Nytt År till er alla, jag hoppas att alla era önskningar inför 2012 slår in och att ni får en rolig kväll ikväll. Tusen tack för att ni hängt med här under året som gått!

Gott slut!

2011-12-31T10:44:00.001+01:00

Ikväll ska vi fira nyåret på en bondgård i Halmstad med en massa folk. Där finns tydligen finns badtunna för, vi har uppmanats att ta med oss badkläder. Om jag tycker att det är en bra idé att visa upp den här vinterbleka kroppen i en bikini just nu? Well...

(Update: Nicole är redan på plats och sms-rapporterar att vi ska äta sex rätter ikväll och att den sista är choklad-cheescake. Kan bli extremt bra det här!)

Årslistan

2011-12-30T14:32:00.005+01:00

Listor är ju kul! Den här har jag sett hos precis alla den senaste veckan, så snor den helt enkelt.

2011 blev jag bra på att ha blommor i köket.

1. Hände något i år/gjorde du något i år som aldrig hänt förut?
Ja, jag startade mitt frilansföretag, verkligen ny erfarenhet. Och åkte till fyra nya länder. Och segelflög en gång!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror faktiskt inte att jag hade något, i så fall har jag förträngt.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Kusin Sara och Johan fick Linnea, Johan och Lisa fick Vidar, Erik och Malin fick Mio och Anders och Sofia fick Filip. Och så har en drös bloggvänner fått bebisar. Och förlåt förlåt om jag glömt någon.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

5. Vilka länder besökte du?
Schweiz, Marocko, Västsahara, Frankrike, Sverige, Norge, England och Japan.

(Och så åkte vi ju igenom Tyskland och Danmark när vi flyttade hem från Schweiz, men stannade bara för att köpa alkohol så räknas ju knappast som "besök", right?)

I London fanns det många grymma hak.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Tid. Lugn. Samt hyllor i vardagsrummet.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Många! Kanske inte just datumen, men det som hänt under året.

8. Vad var din största framgång 2011?
Att jag vågade tacka nej till ett långvik som man "borde" tacka ja till för att satsa på min frilansverksamhet, och att det har gått bra.

Vi grillade vid Aare (floden) en hel natt i April.

9. Största misstaget?
Den här frågan är den sista jag har kvar att svara på, så inget gigantiskt uppenbarligen.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, tror inte det. Fick en låsning i bröstkorgen en gång dock. Aj. Och ryggen har väl pajat nån gång också, den brukar ju göra det.

11. Bästa köpet?
Kom inte på något nu och frågade D, som svarade "kanske vår HDMI-splitter?" Eh, jorå. Är ju en revolution att slippa ställa sig upp och sätta i en sladd i projektorn när man ska kolla på tv (fast alltså han skämtade). Men annars skulle jag nog säga mina fina teburkar som jag köpte nästan gratis i Bern, våra vinylskivor och såklart resor.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resor, gissar jag.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, det är väl klart. Att åka till nya platser, att det gått så bra med jobbet, att vi verkligen njöt av Schweiz de sista månaderna där. Att så många kom och hälsade på. Att vi fick flytta hem till familj och vänner i Sverige igen.

Vi firade midsommar på gamla prästvägen.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Såna frågor ger mig alltid hjärnsläpp, får kolla min Spotify och återkomma.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Målat väggar i lgh. För då hade vi inte haft två rum kvar att måla som vi har nu, och det hade varit förunderligt skönt om man säger så.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ältat. Velat.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Som vanligt, med familjen. Först var vi i Jkpg med D:s familj, sen i Göteborg med min. Sen i Hylte med min släkt. Mycket bra.

19. Blev du kär i år?
"Blev" - nej. Men är.

Jag och D åkte till Paris.

20. Favoritprogram på TV?
Det mesta som play-kanalerna hade att erbjuda. Vi såg rätt mycket på svensk skräp-tv via datorn i Schweiz. Och här hemma med för den delen.

21. Bästa boken du läst i år?
Hm, kanske Niceville? Mkt bra.

22. Största musikaliska upptäckten?
Se pt. 14.

Vi träffade barndomsvänner.

23. Något du önskade dig och fick?
Frilansuppdrag. Tjo!

24. Något du önskade dig men inte fick?
Ett smidigt sätt att bokföra. Jävla krångligt det är alltså.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jag grattades på morgonen av David (i svinottan eftersom han jobbade på radion och började typ sex), sen bjöd jag på fika på jobbet. På kvällen åt vi grillat på Tara's på södra vägen med vänner. Och helgen efter firade jag med familjen i sommarstugan.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

27. Vad fick dig att må bra?
Jobbet, känslan av att jag faktiskt jobbar med vad jag alltid drömt om. Och att ha alla mina bästa människor omkring mig. Och alperna.

Alltså det här. Så sjukt att det var vår "vardag".

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Alltså ingen.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Till exempel Linn! Och så en massa nya vänner genom bloggarna, galet roligt.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Att jag ska göra klart de där himla fotoböckerna jag tänkt göra av mina bilder. Är på år 2004, såatte... lär ju inte bli klar under 2012 heller. Men man kan ju försöka! Ett bonuslöfte får i så fall också bli att INTE VELA (se punkt 17), för om jag bara inte gjorde det skulle det nog gå lite snabbare med böckerna.

Kommer sakna Bern.

Hann inte riktigt hinna klart med väljandet av bilder och så, men får fixa sen, för nu står David i hallen iklädd skridskomundering och ropar att jag ska skynda mig. Vi ska gå till Heden och åka skridskor. Är kanske 15 år sen jag stod på ett par sådana. Så hjälp.

Om att man inte får glömma bort bara för att det gått en tid

2011-12-28T13:16:00.002+01:00

Jag fick just ett mail av en man som heter Hans Månsson, som berättade att han länkat till mina inlägg från Fukushima från en artikel han skrivit för tidningen Grus och Guld (som ges ut av Jak medlemsbank). Kul!

Såhär skriver han:

"/.../ Jag klagade inledningsvis över bristen på uppföljande rapportering i svenska medier. En av de journalister som ändå varit i Fukushima City är frilansen Johanna Lagerfors. Faktiskt samtidigt med att Greenpeace gjorde sina mätningar. Hon skriver mycket levande och inkännande om besöket i ett par inlägg på sin blogg."

(PS. Vill bara påpeka att fotografen Erik Abel ju också var där tillsammans med mig och således också bör creddas för att ha uppmärksammat situationen i Fuku.)

Livets små studer

2011-12-28T02:10:00.002+01:00

När man jobbar kvällsdesk och inte slutar förrän elva och man cyklar till andralång efteråt för att dricka öl med vänner, och så cyklar man hemåt och D är bortrest och man kommer på att det inte finns någon mat hemma och man orkar inte stanna på seveneleven för det är ju lite jobbigt men så kommer man på att det finns en halv Ben & Jerry's i frysen samt jordnötter i skafferiet. Då.

Om julen 2011

2011-12-27T18:02:00.003+01:00

Julen kom och gick så fort i år, jag hann nästan inte med. Men fin var den. På självaste julafton jäktade vi runt litegrann för att hinna med alla, först åkte vi till Jönköping och firade med Davids familj på förmiddagen, och sen tillbaka till Göteborg för att vara med min familj på kvällen.

I Jönköping bjöd Staffan och Karin på dagens första julbord, och så hälsade vi på Davids farfar Rune. Jag älskar Rune. Han är fantastiskt rolig. Snart 90 bast men helt med på noterna. Den här gången snackade vi om Syrien och Kajsa Bergqvist, och om att det är roligt att det finns en förening som vill sprätta bort Skåne från Sverige. Sen sa Rune att jag var vacker och att jag såg ut som en trollflicka. Hade släppt ut håret just då och blev mycket hedrad över omnämnandet, jag ville ju för sjutton vara Ronja när jag var liten. Bo i skogen och så.

Och jag såg till att fota Rune ordentligt, för man vet aldrig när det är för sent. Man måste passa på. Jag önskar så ofta att jag hade hunnit fota mina egna gamlingar mer innan de försvann.

Jag är ett stort fan av julen, och av att fira den likadant varje år. Hos mamma och pappa, med svinmycket mat och julgodis, spel, julklappsutdelning och det nya tillskottet julklappsleken. Hetsen när det bara är en minut kvar och man vill slå den där sexan innan det är för sent.

Årets förändringar var att jag för första gången missade Kalle Anka (då satt vi i bilen) och att pappa för första gången inte var tomte hos grannarna. Vi brukar annars vinka av honom när han knallar ut med sina röda byxor, sin vita stora Nordpolen-päls, skägget, luvan och träskorna. Men paketen blev utdelade även utan denna mundering, och alla tycktes bli himla nöjda och glada. Jag blev det verkligen! Fick bara bra grejer av alla. Av David fick jag en mikrofon till min systemkamera så att man kan använda den som videokamera och få bra ljud, briljant. (Han fick sin favvoparfym och en guidebok över Canada av mig, eftersom han ju ska dit några gånger nästa år).

På juldagen åkte vi som alltid till släkten i Hylte, men det blev inget släktkalas ute i skogen hos mammas kusin som det brukar. Istället fick vi lite mer tid att umgås med den allra närmaste släkten, som nu för tiden består av 24 personer och en bebis i magen. Mycket folk! Men fantastiskt kul att se alla på en gång. Önskar det fanns tid att hänga en hel vecka.

Och så avslutet, juldagskvällen i sommarstugan i Bexet. I år bjöds det på en något mindre vintrig omgivning än förra årets knarrande snö och iskristaller på fönsterrutorna. Mer blöt mossa, lite lera och våta löv. Och så dimma, hård vind och snett regn. Men det gjorde inte så mycket eftersom vi ändå bara satt inne och spelade spel. Lite härligt när det stormar ute. Vi skrattade åt att min morbror skrivit "pytt" med en pil mot blåmesens ädlare delar på omslaget till Fågelspelet som legat i byrån i Bexet sedan urminnes tider, och Anders vann som vanligt stort i både Monopol och Casino. Allt var sig likt.

Hoppas ni hade en skön jul och att ni inte blåste bort i stormen!

Dan före dopparn.

2011-12-23T20:12:00.000+01:00

Sitter på jobbet (där jag ska vara till klockan 23) och försöker få julstämning. Det är plusgrader och regn utanför fönstret. En bit bort på en kollegas skåp står en liten minigran med ljusslinga och under den en burk bullens pilsnerkorv. Oklart vem som ställt dit den. Och trots att det i ett av redaktionens hörn sitter en bild på Arne Weise inramad i bomullstussar känns julstämningen ganska avlägsen.

MEN, så dimper en liten julklapp in! Från min telefonoperatör, som i ett sms bara "hej hej god jul här får du en rabattkod på CDON". Så nu sitter jag och klickar hem pocketböcker, klickklick, och är svårt nöjd. Mycket bra timing där Halebop! Julklapp = julkänsla.

Julklappsprestationsångesten

2011-12-23T02:17:00.001+01:00

Så här dan före dan före dopparedan är jag nästan klar med julklapparna, har bara en kvar. Den till D. Han är svårast. Det beror på att han själv är så otroligt bra på att hitta presenter till mig, så jag får prestationsångest upp över öronen och vill vara lika bra. Svårt!

För det första har D ett par gånger köpt hutlöst dyra presenter till mig, vilket såklart väger in, men främst handlar det om att han är så bra på att komma på de där perfekta presenterna. Sakerna som jag 1. inte kommit på själv att jag vill ha, men som jag 2. veerkligen blir glad för och som jag 3. till och med behöver. De grejerna brukar han komma på. Dessutom är han bra på att ge presenter spontant och utan anledning, vilket ju är hemskt fint, men det blir mycket att leva upp till.

I år han han glatt meddelat (i god tid) att han har "flera grymma saker" att välja mellan vad gäller min julklapp. Och igår slog han till på en av dem, så nu är han färdig tydligen.

Joråsåatte... själv ligger jag och klurar på detta nu. Såhär vid 02.16-snåret kvällen innan den genialiska presenten måste köpas. Framförhållning ftw!

Om Martin och Johan.

2011-12-21T12:44:00.003+01:00

Idag vaknade jag av flashen om att de gripna svenska journalisterna i Etiopien döms som skyldiga på båda åtalspunkterna: för att ha tagit sig in i Etiopien olagligt, och för att "medvetet ha bidragit till att främja terrorism". Jag fick en fysisk ångestklump i magen: Martin Schibbye och Johan Persson kan få sitta i etiopiskt fängelse i 18 år, och det är inte klokt. Jag känner dem inte, men jag känner med dem. Som alla andra. Och kanske lite extra mycket som en journalistkollega som själv brinner för utrikesjournalistik.

Det som hänt är sjukt på så många sätt, framför allt är det ett stort bakslag för journalistiken, yttrandefriheten och demokratin. Det har funnits röster (få, men ändå) i den här debatten som hävdat att man får skylla sig själv om man tar sig in i ett land olagligt, även som journalist. Vi kan prata om det lite.

Det journalistiska uppdraget går ut på att berätta vad som händer i världen, att skildra såväl positiva som problematiska saker. Ett av de viktigaste bitarna är såklart att granska sådant som vanliga människor inte själva kan ta reda på, det är ju det som är en journalists uppdrag. Det kan vara att skildra ett fenomen över tid, att ställa frågor till makthavare eller att ta sig till ett stängt område för att ta reda på vad som händer där. Diktaturer har ofta censur och stränga regler mot journalister - betyder det att vi ska hålla oss borta och inte berätta om missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp mot civila? Nej, det betyder det inte. I varje konflikt i världen ser vi det som helt självklart att dagligen förses med rapporter om vad som verkligen händer, rapporter som inte skulle finnas om journalister alltid lyssnade på regimernas direktiv om att inte åka dit.

Att ta sig in i ett land med hjälp av en gerilla - ena parten i en pågående konflikt - är såklart riskfyllt. De flesta skulle, just därför, inte göra det. Men det är också en vedertagen arbetsmetod, i konfliktsituationer är det ju ofta det enda sättet att kunna ta sig in och rapportera inifrån, vilket många gånger är en grundläggande förutsättning för en korrekt och sann rapportering. Martin och Johan var medvetna om de här riskerna, men valde att åka till Ogaden för att kunna rapportera om de övergrepp som misstänks pågå där, men som ingen utifrån sett eftersom det är så svårt att ta sig dit. Vi ska vara tacksamma att det finns folk som vågar ta den risken, om ingen vågade det skulle världen vara en farligare plats.

Åklagarsidan anklagar svenskarna för att ha "använt sitt yrke som täckmantel", vilket är en absurd och löjlig anklagelse. Martin Schibbye och Johan Persson är ju etablerade journalister som gjort den här typen av reportage för svenska medier under många år. Att bevisa att de verkligen är journalister borde vara det enklaste av enkla uppdrag. Om det där är åklagarsidans vassaste argument är det därför uppenbart att domen är avsedd att skrämma bort andra journalister som kan tänkas få idén att undersöka vad som pågår i Ogadens djungel, precis som Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling sa i morgonens Rapportsändning.

Det verkar nu som att journalisternas hopp står till en eventuell benådning, och man kan ju gissa sig till att en sådan är ganska avlägsen just nu. Troligare är att Etiopien vill visa att man står fast vid sitt beslut. Martin och Johan blir kvar i fängelset i Addis Abbeba, kanske för lång, lång tid framöver. Det känns inte på riktigt, det känns som en dålig film.

Uppdatering: Läs också vad Amnesty International skriver.

Lika som bär? Lika som bär.

2011-12-19T00:54:00.001+01:00

Idag har jag passat mina kusinbarn, två pinglor på 2,5 år respektive 7 månader. Det var väldigt skoj. Vi läste böcker, målade varandras naglarna cerisea, badade badkar, lekte kurragömma, klippte tomtar och såg på Pettsson och Findus. Och kollade om vi kunde se likadana ut i iPhonens spegelkamera. (Tycker vi lyckades rätt bra.)

Dagens heja mig: Att jag lyckades underhålla samt hålla koll på två barn samtidigt, inte världens lättaste uppgift faktiskt.

Dagens varm i hjärtat: Nära kiddonas föräldrar berättade att K ville ta med sig ugglan jag sytt till henne när det var "Internationella Nalledagen" på dagis. Om jag älskar den ongen? Jo.

Hurra!

2011-12-16T15:32:00.001+01:00

Jag blir så glad! I början av det här året var ju jag och Erik i Dakhla i Västsahara och skrev reportage om EU:s omoraliska fiskeavtal med Marocko (EU har under lång tid betalat Marocko för att få fiska i ockuperade Västsaharas vatten, trots att man samtidigt säger att Marockos ockupation är illegal).

Nu har EU-parlamentet helt oväntat röstat nej till ett nytt fiskeavtal med Marocko. Äntligen! Det är ett viktigt sätt att visa för Marocko att ockupationen inte är okej.

(För att läsa mer om parlamentets omröstning, läs tex den här artikeln i Dagens Arena).

När det lackar mot jul (ps. lackar? vad menas eg med det?)

2011-12-16T01:52:00.002+01:00

Det är lustigt med vintermörkret. I november är det alldeles outhärdligt, mörkt dagarna i ända och man frågar sig hur man ska härda ut månaderna fram till våren. Men så fort det närmar sig jul och det blir dags att ta fram adventsstjärnor och tomtar, blir mörkret plötsligt mysigt.
Nu har vi fått upp lite pynt och ikväll gjorde jag egen glögg och fyra sorters chokladgodis (är något av en julfaschist). Och vips så börjar jag älska att det är svart ute på morgnarna. Frukosten blir mysig med tända ljus och vardagsrummets sken som vackrast när adventsstjärnorna är tända. På dagen ser det ju bara grådaskigt ut.

Nog för att jag avskyr vintermörkret ibland, men jag inser ändå att jag inte skulle byta bort det mot något. Lika lite som jag skulle byta bort de svenska ljusa sommarkvällarna.

Om att alla inte får vad de har rätt till

2011-12-15T10:44:00.003+01:00

Idag skriver min kompis Sofi Jansson en debattartikel i Aftonbladet om bristen på vård till papperslösa i Sverige.

Läs den!

Ishinomaki

2011-12-12T23:37:00.000+01:00

Hemma igen, sedan sent i torsdags kväll. I helgen har jag - förutom att sova - varit på 30-årsfest hos Söder, på ölprovning hos Johanna och så har jag och David köpt en ny bil som vi var tvungna att hämta - i Motala. Det har gått i ett kan man säga. Jag har varit helt slut och inte orkat/hunnit göra det där sista inlägget från resan, men här kommer det i alla fall!

De sista dagarna i Japan var vi som sagt i Ishinomaki. Halva staden spolades bort i tsunamin och som jag skrev förra veckan efter ett kortare besök där, så ser det fortfarande ut som ett totalt kaos, som om katastrofen inträffade alldeles nyss.

Vi gjorde ett reportage för tidningen Journalisten och intervjuade reportrar från två lokaltidningar. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett budgetmöte när tsunamin kom. Huset var fullt av bråte, dokument och foton och papper och arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.

Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort nedanför. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha känts, mannen beskrev att alla på taket var tysta och lugna, ingen skrek och ingen grät. Alla bara tittade ut och såg vattnet komma, de tittade och hoppades att femte våningen på ett hus på en kulle var högt nog. Och det var det. De som stod där klarade sig, med två meters marginal.

På kvällen beställde vi in mer mat än vi orkade äta upp, drack sake och konstaterade att den där "gungningen" jag känt i badrummet kvällen innan nog var en jordbävning. Här sker jordbävningar var och varannan dag men många av dem är små. Det är inte alltid man känner dem. Under mina tre veckor i Japan har jag bara märkt av en.

I onsdags, sista dagen, intervjuade vi journalister från den andra lokaltidningen. Efteråt hjälpte vår tolk Aki oss att ta en bylinebild, och hon knäppte visst en bild redan när vi fåfängt stod och kollade att vi såg okej ut. Här rättar Erik till min halsduk (fast han missade att lappen stack ut!) och jag gör någon gest om att vi har sönderblåsta frisyrer. Ibland är det tur att bylinebilderna ändå blir så minismå i tidningen.

I Sendai på vägen tillbaka till Tokyo hittade vi världens första och enda mini-Ikea. Det har öppnat efter katastrofen eftersom så många förlorade sina hem och behöver kunna köpa det allra viktigaste till sina nya eller provisoriska bostäder.

Efter Ikea hände något väldigt random. Vi skulle egentligen bara bli avsläppta på stationen och ta tåget tillbaka till Tokyo, men vi berättade för tolk-Aki att vi saknade en intervju med en helt vanlig familj som oroar sig för strålningen. Vips så ordnade hon en intervju med några bekanta till henne, och vi fick vänta på denna familj hemma hos hennes föräldrar. Aki själv var tvungen att dra. Föräldrarna pratade ingen engelska, och de hade någon sorts stolar kopplade till svag elektricitet som skulle vara "hälsosamma" att sitta i. Där blev vi placerade. Vi var übertrötta, utmattade och glada över att få spika den där sista intervjun, men jag har sällan varit med om något mer random än att plötsligt sitta i en "elektrisk stol" med en filt om benen och en frukt-festis i handen. Det är det här som gör att jag älskar att resa: man vet aldrig var man råkar hamna och vad man får se på vägen. Det är inget för människor med ett alltför stort kontrollbehov, den saken är klar. Vi har fått ändra våra planer många, många gånger den här veckan, men kanske är det lite det som är charmen.

Till slut kom vi fram till Tokyo. Vi hade planerat att leta upp en Sky bar nånstans och dricka öl och njuta av att vara klara, men vi kom inte fram förrän vid midnatt. Och när vi kånkat väskorna till kapselhotellet där vi bokat in oss, ni vet ett sånt där japanskt hotell med sängar i hål i väggen, så visade det sig att kapselhotellet var "males only". Jag trodde inte mina öron. Men nej, inga kvinnor var välkomna, jag fick inte ens sitta i lobbyn och sittsova av de sju timmarna vi hade innan vi skulle upp till flygplatsen.

Det var bara att inse att man borde sluta bli förvånad. Vi gick vidare med våra väskor för att på nästa hotell få beskedet att vi inte var välkomna som gäster om vi inte talade japanska. Nehej nej. Till slut högg vi ett rum på ett dyrt men fint hotell vid Shibuya station, det hade makalös utsikt så Erik fick lite Tokyokänsla trots allt, trots att vi aldrig hann sätta oss i någon Sky bar. Det var kanske roligare än en kapsel trots allt.

En hamburgare, en öl på rummet och ett skrattanfall utlöst av enorm trötthet senare åkte vi till Narita Airport i torsdags morse och satte oss på varsin 11-timmarsflight hem. Och det var allt från Japan för den här gången! Nu återstår bara arbetet med att skriva alla reportagen.

Tack för att ni följt reseinläggen, läst och kommenterat. Ni har gjort det mer än kul att få berätta, jag uppskattar verkligen varje enskild kommentar! Det ska ni veta.

Fukushima

2011-12-06T18:28:00.001+01:00

Nu har det gått 5 dygn sedan jag mötte upp Erik i Tokyo, men vi konstaterade just att det känns som flera veckor. Det har varit intentivt jobbande, som det alltid är att vara iväg såhär, men det har också varit fantastiskt. Vi har mest varit i Fukushima, men vi började med en heldag i Tokyo då vi klämde in två ganska random jobb: Ett om compact living, och ett om fenomenet med "kattcaféer". Det är ställen dit man går och betalar per timme för att gosa med katter, och det finns också pet shops där man kan hyra med sig en hund för ett par dagar. Väldigt japanskt fenomen.

I lördags morse drog vi till Fukushima. Själva staden ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi följde med Greenpeace när de gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen.

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde man satte i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.

Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat.

De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. På bilden här ovan står Erik i trädgården till ett övergivet hus i Watari. På översta bilden cyklar en kvinna förbi en vending machine där en lokal jordbrukare säljer sina grönsaker till grannarna. Bara en stund tidigare läste vi av alltför höga värden på Greenpeace mätare som var riktad mot grönsakslandet intill.

På kvällen gick vi till en izakaya i centrum, en sån där liten minibar, där vi pratade med några unga om stadens framtid. En kille vars familj äger en gård var mycket orolig eftersom ingen längre vill köpa deras ris, och hans kompis som arbetar på en musikskola sa att bara 20 barn är kvar av de ursprungliga 50. En tjej på andra sidan bardisken berättade att flera av hennes vänner flyttat från staden med sina småbarn, och att killen som nykärt satt och höll henne i handen (de hade dejtat i en vecka), hade kommit till Fukushima för att söka jobb. Det blir många luckor i arbetsmarknaden när så många plötsligt lämnar en stad.

Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, sov de kvar en natt och sedan blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och då fick de beskedet som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.

Dagen därpå tog vi oss till Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén.

Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år.

Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.

I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi igår kväll en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. Man har flyttat 3800 av Okumas invånare hit. En flicka, Erika, berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.

I morse åkte vi via Sendai till Ishinomaki. Berättelsen härifrån får ni i nästa inlägg.

Osaka och Kyoto

2011-12-01T18:27:00.001+01:00

När jag skriver detta sitter jag på Shinkansen - Japans snabbtåg - på väg från Osaka till Tokyo. Jag har just tagit farväl av journalistgänget och våra fantastiska japanska värdpersoner, och det kändes verkligen sorgligt faktiskt. (If you read this Mamiko-san or Tomoko-san: thank you for eveything!)

De sista dagarna var bra, värmen har fortsatt och vissa dagar har det varit 20 grader. Som svensk är det givetvis något man måste notera. En dag åkte vi till Kyoto, Japans förra huvudstad som är centrum för geishor och tempel, det historiska och kulturella Japan. Vi var med på en te-ceremoni, pratade om manga med en mangaprofessor och på kvällen letade vi upp gatan som beskrivs som den vackraste i hela Asien. Såhär såg det ut:

Igår fick vi bo en natt i varsin värdfamilj i Osaka, och besöket blev över all förväntan. Jag bodde hos Satomi-san, en kvinna som är kalligrafi-lärare. Hon hade ett fint hus och en go familj som lärde mig att vika origamifåglar (kolla på bilderna vilken miniliten jag kunde göra!). Hon lärde mig också kalligrafi förstås, och vi hade en intressant diskussion om att samma mekanismer som skapar harmoni i ett foto skapar harmoni i en kalligrafimålning. Varje gång jag gjorde en "snygg" linje så utbrast hon ett "ooooh, oooh!" och varje gång jag gjorde en liten potatisklump med penseln sa hon mycket artigt "ok, next line..". Jag fick också ta på mig en kimono. Det tog nog 20 minuter och var bland det mest detaljerade jag varit med om, varje liten rynka på kimonon ska ligga rätt. Jag blev till och med pimpad med rosa pärlor i håret. Samt uppställd på en tatamimatta för fotografering.

Hela dagen hade jag och de andra skojat om skräcken vi kände inför risken att inte gilla maten, så förstå min glädje när Satomi-san frågade om jag gillar sushi. OM jag gör. Vi lagade Temaki sushi vilket är sushi man äter med händerna, typ som taccos. David: beware, det här ska vi laga hemma! Det var så färskt och löjligt gott, jag sa oischi (gott!) kanske 70 gånger och glufsade i mig säkert 20 bitar. Till det drack vi sake med guldflingor i, fint ska det vara!
Oväntat nog såg vi på en japansk version av Jackass på tv samtidigt som vi åt, och även den 84-åriga mormordern skrattade och tjoade när någon grindande skejtare fick en metallstång i skrevet.

Av Osaka där vi bott de senaste dagarna har jag faktiskt inte hunnit se så mycket, men såhär var utsikten från mitt hotellrum. Förstår att intresseflaggorna viftar för fullt.

Och när vi besökte en sopförbränningsstation såg den förvånansvärt nog ut såhär:

Och idag gjorde jag bästa fyndet någonsin i skivaffären i hotellets källare. Där stod jag, i en skivaffär på andra sidan jorden, bläddrandes bland skivorna och plötsligt var den där: Obliqs skiva Antenna! MIN BRORS SKIVA. Köpte den såklart, den kostade 23.000 yen och jag blev lite rörd och enormt stolt. Det kändes så stort.

Uppdatering: Nu har jag mött upp Erik på ett hostel i Asakusa, det regnar och är ganska kallt plötsligt men vi är laddade inför en vecka av jobb. Det blir spännande! I morrn börjar vi lite light med reportage om folk som hyr husdjur och om trånga lägenheter i Tokyo. Senare i helgen åker vi till Fukushima. Hej så länge!

Ishinomaki

2011-11-28T18:35:00.002+01:00

Just nu är kontrasterna i det vi gör och ser väldigt stora. Jag skriver detta sittandes i ett burspråk på 24:e våningen i ett hotellrum i Osaka, med utsikt över ett hav av skyskrapor, och tänker tillbaka på dagen idag som vi tillbringade i katastrofområdena i Miygiprefekturen. Ingenting finns kvar där tsunamin drog fram, allt försvann, hela byar raderades. Den ultimata kontrasten till metropolen jag nu ser framför mig.

Förödelsen i Tohokuregionen är verkligen svår att beskriva med ord. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: Hus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med i det svarta våldsamma monstret. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka.

Igår kväll gick vi omkring i Ishinomaki, det kändes som en spökstad. Mörkt, tyst, tomt. Inte en människa någonstans. Längs huvudgatan som ligger en bra bit bort från havet var skyltfönster krossade, hela hus raserade och en markering på en vägg visade var vattennivån varit: Jag nådde upp bara om jag sträckte mig och stod på tå.

Det är svårt att greppa att vi har åkt runt i en region – helt chockade över den massiva förödelsen – och samtidigt vet vi att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. Det är verkligen helt ofattbart. Föreställ er att detta händer, 20.000 människor dör, många av de hus som inte sveps bort av tsunamin är skadade från jordbävningen och dagen därpå kommer dessutom rapporter om läckande radioaktiv strålning från ett närliggande kärnkraftverk. Alla vet att det är farligt, ingen vet hur farligt. Tänk er den skräcken.

Jag ska visa några bilder från idag. Jag tror inte de gör området riktig rättvisa, men kanske ger det en liten inblick med några konkreta exempel:

Det här är ett fyra våningar stort lägenhetshus byggt av cement, som vält och spolats med vattnet som en vante. Översta bilden är byggnadens front, och den nedersta är dess botten. I bakgrunden ser man Oganawas sjukhus som ligger högt uppe på en kulle. Dit flydde folk eftersom de trodde att det var säkert, men när vattnet kom nådde det ända upp till andra våningen på sjukhuset och många sveptes med vattenmassorna.

Bredvid huset på bilden fanns en bank i flera våningar, vars personal flydde till taket helt enligt sina evakueringsinstruktioner. När vågen kom var den dock mer än dubbelt så hög som det beräknade worst case scenariot, den var högre än byggnaden och alla 20 som sökt skydd på taget sveptes bort.

En mormor ber för de omkomna på Okawa Primary School. 74 av 108 elever omkom, liksom 10 av 11 lärare.

Den här bussen flöt mer flera hundra meter och landade på taket av en myndighetsbyggnad. Där står den fortfarande kvar, framför ett enormt berg av bråte.

Yoshihido Abe, en tidningsdistributör i Onagawa, tittar ut över det som tidigare var hans stad, hans liv. Yoshihidos familj klarade sig med en hårsmån, men på platsen där deras hus stod finns nu bara bråte och lera. Ingen vet när och hur området ska byggas upp igen.

Den här byggnaden var ett evakueringscenter som byggdes 2006 för att stå pall mot alla tänkbara naturkatastrofer. Invånarna i området var instruerade att springa hit om något hände, vilket många av dem som bodde längre från vattnet gjorde. 3 av omkring 60 personer som tog sig hit överlevde.

På vissa ställen känns det som att det var igår tsunamin kom, ingenting är iordningställt. På andra ställen känns det svårt att föreställa sig hur det var för nio månader sedan, som på bilden ovan. Samma gata, samma vending machine... (Översta bilden är ett foto tagen ur en fotobok om katastrofen och nedersta bilden tog jag igår, på samma ställe. Det är i centrala Ishinomaki, långt ifrån de hårdast drabbade områdena närmast vattnet.)

Många har flyttat från regionen men det finns också många som väljer att stanna kvar, som tror och hoppas att staden kan bli igen vad den en gång var. Det kommer att ta lång tid, och turismen såväl som industrin måste byggas upp från grunden. I juni utnämndes tempelstaden Hiraizumi i Iwateprefekturen (som också är hårt drabbad) till en World Heritage site av Unesco. Vi besökte Hiraizumi igår. Som sagt, stora kontraster.

Guldklimpen Golden Gei

2011-11-26T16:54:00.001+01:00

Det är magnifikt att ha den här galna utsikten var man än åker i Tokyo. Bilden nedan är tagen från Tokyo University där vi igår morse hade en briefing med en galen ekonomiprofessor. Nej, galen var han väl inte, utan snarare väldigt smart, men när han skrev sina krumelurer på tavlan var det inte helt lätt att hänga med. Hans engelska var dessutom lite svår att förstå, men ett budskap framgick tydligt: "With another big earthquake in Japan - we are totally screwed economically! Totally screwed!" – ett påstående som följdes att ett galet professorskratt. Samt ett par osäkra "mm, hehe, okej" från oss åhörare.

Vi åt sushi på Tsukiji fish market där fiskebåtarna lastar av sina fångster varje morgon, antagligen den färskaste sushin i mannaminne. Jag var väldigt glad och åt min egen tallrik plus de andras rester.

På kvällen åkte vi till Shinjuku och det visade sig pågå en stor festivalhögtid vid shintotemplet där. Långa rader av matstånd med grillspett och nudlar och snäckor och musslor och de största "räkorna" jag sett i mitt liv: Allt som kommer från havet är mat i Japan. Vi drack öl och käkade grillspett i ett festivaltält, till ett ihållande ljud av klappningar och tjoanden som var någon sorts shintoritual för lycka.

OCH SEN, damer och herrar, sen hittade vi det som varit bäst av allt i hela Tokyo: ett område mitt i Shinjuku med små, små izakayas (japanska barer), alla helt unika och olika varann. Vissa av dem hade bara plats för ett par personer! Man fick liksom kika in genom en liten dörrspringa eller ett minifönster för att se om det fanns någon plats.

Det fanns inte ord för min entusiasm i det här läget. Första baren vi provade hette Toto bar, och vi tror att toto betyder "fisk". Det var så litet att vi satt längs baren allihop och ändå var väggen vårt ryggstöd. Det som syns på bilden är precis hela rummet.

Bar nummer två var fantastisk med sina kristallkronor och blodröda väggar. Den hette Albatross och hade världens minsta toalett. Handfatet var som en glassburk i storlek. Drinkarna, mycket goda!

Vi gick vidare och hamnade hos en skön snubbe som spelade cd-skivor för oss. Han sa att en av japans bästa gitarrister hade varit där dagen innan och spelat in en skiva, så vi lyssnade bland annat på den. Det här var den "största" baren av dem alla, vi var säkert tio pers därinne.

Sist men ej minst ramlade vi in på kvällens riktiga pärla: Lonely. Vi var sex personer från sex olika länder (fyra journalister plus Chie och hennes kompis) och fyllde därmed hela stället. Mannen i baren berättade att han ägt den sedan 1966 - han plockade till och med fram gamla foton för att visa oss. På bilderna spelade han gitarr så vi bad honom lira något för oss, och då plockade han faktiskt fram guran och sjöng en lång vacker sång som han själv skrivit. Chie översatte och den handlade om kärleken till hans flickvän som gått bort i leukemi. Kanske var det därför han döpt baren till Lonely. Vi fick lite hjärtknip allihop och ville stanna där och aldrig gå därifrån, ett sådant ställe var det.

Idag har vi varit i Yokohama och i gamla stadsdelen Asakusa, i morgon åker vi till Miyagiprefekturen med ett av de där supersnabba bullet-tågen. Chokladen jag köpt för resan har dessvärre tagit slut under producerandet av detta blogginlägg. Lätt hänt.

Toalettfunktionsrecension, del I

2011-11-25T00:07:00.000+01:00

(Recension av toalettfunktionerna har efterfrågats av Björn, och jag är ju inte den som är den. Enjoy!)

Ni som känner mig känner kanske till hur mycket jag älskar assheatern i bilen? Sommar som vinter har jag den påslagen, älskar att känna den elektriska värmen sprida sig genom kroppen som en liten dos av bastu i vardagen. Mmm. Glömmer alltid att stänga av vilket driver D till vansinne, han uppskattar inte alls värmeslingan på samma sätt som jag gör.

Med detta i åtanke kan ni säkert föreställa er min förtjusning när jag insåg att en av knapparna på min Tokyotoaletts fjärrka var just en assheater, eller seatheater kanske man ska kalla den. Jag tänkte först att man nog aldrig sitter länge nog för att få glädje av den, men det visar sig att man kan förinställa så att sätet är varmt JÄMT! Blir nu mycket lycklig varje gång jag får gå på toa, det känns lyxigt.

Jag är frestad att ge den här funktionen full pott i betyget, men inser att jag kanske är överentusiastisk. Tänker att en fyra nog är det rimliga, och efterkonstruerar argumentet om att det nog inte är bra för miljön att ha en värmeslinga i toalettsitsen igångkickad dygnet runt. Hence, seatheatern på toaletten får:

4 chopsticks, av 5 möjliga.

____________________________________________

Och så måste jag bara visa ett exempel på det här med att tecknade figurer smyger sig in överallt. Nedan följer en bild av ett dokument vi fick av det japanska jordbruks- och fiskeministeriet häromdagen. Japansk skrift gjorde det omöjligt för oss att läsa, men lite clip art och en liten tecknad gubbe på det kanske? Ser väldigt myndighetsaktigt ut får man säga. Hehe.

Igår var vi på Bank of Japan och diskuterade Japans skuldberg, och sen fick vi vara med på en pk med the "Chief Counsil Secretary" hos regeringen. Det kändes lite spexigt, men vi fick inte ställa några egna frågor utan bara lyssna. Dock efteråt intervjua en företrädare för regeringen på premiärministerns kontor. Tjoho! På kvällen tog vi det lilla lugna och laddade för det mest japanska som finns; Ikväll blire karaoke night.

Akihabara och Shimokitazawa

2011-11-23T18:48:00.000+01:00

Så... minns ni kanske att jag skrev igår att det är svårt att förstå sig på den tvetydiga japanska mentaliteten? Morgonen idag blev något av ett exempel på det. På programmet stod en guidad tur i Akihabara, elektronik- och manga-meckat i Tokyo. En rar äldre man skulle guida oss, vilket i sig kändes...oväntat, men än mer oväntat blev det när han entusiastiskt sa "Now I'll show you the biggest porno store in Japan!" Det var fem våningar av japansk porr, och han guidade oss genom dem alla. När han kom till onanileksaker för män som det stod ålderssiffror på mådde vi alla illa och ville lämna butiken.

Det här med mangakulturen, jag fattar inte. Det är en riktig overload, vi såg mangaflickor på alla reklampelare, i en butik där man kan kunde köra delar och göra sin egen mangadocka, i en annan butik där man kunde köpa mangafigurer i automater och på nästa våning hyra en glasbox för att sälja de figurer man redan har, caféer där man blir serverad av tonårsflickor i sexiga mangaoutfits och så mangafilmer och mangakostymer och manga-cd-skivor och alltså, det här med mangan är lite too much kan jag känna.

Akihabara i sig var väldigt fascinerande, jag älskar att varje stadsdel i Tokyo är så nischad! Varje del har sin touch, och Akihabara var verkligen färgglatt och udda och full av de konstigheter man älskar när man besöker Tokyo. Att det fortfarande är 18 grader och sol gör ju sitt till dessutom, och som vår guide konstaterade: det är ju lite mer färg på husen här än i Europa. (Eh, ja).

På eftermiddagen hade jag stämt träff med japanskan Chie som jag träffat via Couchsurfing. Jag tog med mig Joana och Jef (fransyskan och belgaren) och åkte till Shimokitazawa där vi mötte upp Chie och hennes kanadensiska vän Melanie.

Shimokitazawa blev direkt min favoritplats i Tokyo, ett helt fantastiskt område. Det ligger en bit ut och ser helt annorlunda ut, ganska låga hus och mycket vintagebutiker och caféer med organiskt odlad mat. Här finns också massor av undergroundklubbar och barer - helt enkelt stället där det unga kreativa folket håller hus. Jag älskade det.

Vi åkte tillbaka till centrum framåt kvällen, mötte upp med Robert och åkte upp i Muri Tower (som ligger precis vid vårt hotell på Roppongi Hills) för lite mer utsiktskollande. Där fanns också en utställning om Tokyos arkitektur, och bland annat visades där en massa spaciga visioner av hur staden ska kunna expandera ut över vattnet, faktiskt väldigt kul att se. Om det blir så kommer framtiden te sig väldigt mycket sci-fi-film. Fast nästan gör det det redan när man ser den enorma metropolen sträcka sig längre än ögat når i alla riktningar.

Vi avslutade kvällen med nudelsoppa och öl på en källar-izakaya (japansk bar) i närheten. Jag gillar lokala hak väldigt mycket, blir alltid så skön stämning. Öl och mat och lite häng är ju aldrig fel.

PS. För er som ev försökt ringa eller sms:a. Det är något annat när här så min mobil funkar inte alls.. så vet ni!

Ota och Shibuya

2011-11-22T17:46:00.001+01:00

På hotellet där vi bor finns det en japansk trädgård, med en liten damm där stora fiskar glatt flaxar runt i morgonsolstrålarna när vi äter frukost.

Dagens briefing var med Jordbruks- och fiskeministeriet, framför allt om matsäkerhet i spåren av kärnkraftskatastrofen. Det visade sig vara perfekt för ett av reportagen jag och Erik ska göra, så det var ju fint. Gillar när de relevanta intervjuerna bara trillar över en sådär.

På eftermiddagen åkte vi till Ota City för att lära oss om Japans industrier. "Mon dieu vad tråkigt" tänkte jag. Men det var det inte! Ota City bestod inte av stora fabriker som jag trodde, utan av 4500 småföretag, ofta familjeföretag med 3-4 personer, som specialiserat sig på innovativa uppfinningar. Ett företag har tex uppfunnit en borr som kan borra hål med flera olika storlekar i stiftet på en blyertspenna.

Vi besökte en gammal man som har en företag som gör plastföremål. Han berättade att han "lärt sig det hela själv" och är nu den enda som kan göra plastföremål med sån precision som han kan (1/100 mm felmarginal). De tillverkar tex små plastgrejer som blodet kan rinna igenom på sjukhus, och en av hans senare uppfinningar var att skruva fast en liten grej på klacken på högklackade skor så att man kan pimpa dem med örhängen (!). Sjukt ball karl det här! Glad var han också.

På kvällen hängde jag och franska Joana i Shibuya, Tokyos galna unga neonkvarter. Varje gång det blir grön gubbe vid korsningen vid Shibuya station korsar tiotusentals människor övergånsställena i ett huj. Tiotusentals. Varenda gång. Fatta vad sjukt! Och det är ju bara någon minut emellan varje grönljus... har aldrig sett något liknande.

Vi åt också äntligen sushi, på en sån där restaurang där maten snurrar runt på ett band. Det var sinnessjukt billigt, varje tallrik med två bitar kostade strax över tio spänn. Förutom att vi råkade hälla grönt te i soyan så att personalen skrek "nonono" (Joana trodde att det var wasabi i pulverform) så skötte vi oss bra. Det var enormt gott, laxbitarna var tex pimpade med lite lök och gräslök och någon sås. Drömmen! Nu ska jag inte äta nånting annat än sushi resten av resan, screw ris och friterad kyckling och tororo!

Ett intressant fenomen i Shibuya är Love Hotel Hill. En backe/gata full av kärlekshotell med olika teman (tex piratskepp eller antika Grekland) dit vanligt folk går för att ligga. De bor ju så trångt och får liksom inget privatliv hemma. Hence: blingblingande lööv hotels.

Det är onekligen något intressant som uppstår när japanernas blyga, timida och extremt ödmjuka personligheter korsas med det überkitschiga, extravaganta, barnsliga och blinkande, och det lite märkligt snuskiga. I Shibuya finns det exempelvis butiker med bilder av tjejer. Vad de säljer?: Använda underkläder. (Whaaat?!) Jag förstår mig ännu inte på den här tvetydiga identiteten den japanska kulturen besitter, men den fascinerar mig!

Jag ÄLSKAR taxibilarna. Speciellt de turkosa. Finns även oragea, gröna, gula och röda.

Alla tjejer här har lösögonfransar, verkligen alla. Den här lolitalooken är väldigt poppis.

I Tokyo röker man i angiven rökruta, ingen annanstans. Så himla rätt!

Sushi heaven.

Var ska vi lira fotboll ikväll? - Kanske på taket av nån skyskrapa?

Tokyo 第二

2011-11-21T17:33:00.001+01:00

Idag startade programmet som NSK (den japanska pressorganisationen) bjudit in mig och de andra journalisterna till. Spännande! Jag började dagen med hotellfrulle, med bland annat lax och misosoppa vilket kändes en smula ovant, och fortsatte med att välja de kläder som jag trodde låg närmast det som japanerna kallar "semi formal". Man vill ju passa in liksom. Jag tror det blev helt okej, ingen såg snett på mig under dagen i alla fall.

Vi blev hämtade i lobbyn av en kille som eskorterade oss genom tunnelbanan till NSK-byggnaden i något businesskvarter nära Ginza. På NSK blev det en fullspäckad men interssant dag. Det började med ett mycket bisarrt möte där vi satt i varsin skinnfåtölj på ena sidan av ett gigantiskt, gigantiskt bord, med en massa slipsgubbar på andra sidan. De berättade en del om jordbävningskatastrofen och Japans ekonomi, och frågade oss om europeiska länders kärnkraftsberoende, ekonomi och syn på Fukushima-krisen. Vi konverserade via en ung och oerhört nervös tolk som var rar men inte det minsta bra på engelska. Hon stod med sitt block bakom männen och famlade nervöst med orden, för att sedan tyst och framåthukad tassa ut ur rummet för att inte störa, som när man ska härma en tomtenisse ungefär. Jag kan ju tycka att det är mer diskret att gå ut normalt, det låter ju ändå inget på heltäckningsmatta, men gissar att det rör sig om någon dold artighetsfest som vi inte förstod. Tolken hette i alla fall Mamiko och var fantastiskt snäll.

Det är alla förresten, japanerna är nog världens vänligaste folk. Vi lärde oss snabbt att man byter visitkort med alla man träffar, man räcker vördnadsfullt över det med båda händerna och bugar. Det här med artigheten och hur man ska bete sig fick vi förresten veta mer om av en underbar 84-årig man som hade en kurs för oss om den japanska mentaliteten och folksjälen. Väldigt användbart faktiskt, och framför allt intressant. Så många kulturella företeelser är helt tvärtom vad vi är vana vid.

Vid lunchtid fick vi finlunch på pressklubben med vin och god mat och sällskap av massa höjdare inom japansk media. Plötsligt fanns där en professionell tolk, Kayo, som talade i en mikrofon trots att vi nu satt vid ett bord betydligt närmare varann än innan. Lustigt. Jag talade om för Kayo att hon delar namn med en svensk tv-kändis, då blev hon mycket glad.
Över huvud taget tyckte jag att det var skitkul hela dagen, lite trevande sådär från alla parter men herregud vad kul det är att jag är här och får lära mig en massa grejer. Diskutera spännande saker med spännande människor. Gillart väldigt mycket.

Framåt eftermiddagen var alla vi fyra (vi som av NSK-folket ständigt kallas för "the fellowship", trots att vi alla bara tänker på Sagan om Ringen när vi hör det) korvstoppade men nöjda. Vi åkte till skyskrapsområdet Shinjuku för att käka middag. Maten har än så länge inte tagit mig med storm, även om allt har varit gott. Gott men inte så spektakulärt. I morrn måste jag äta sushi, har inte gjort det än! Har dock skyhigh expectations.

Vi åt i restaurangkvarteret Nishi-Shinjuku, men det var först efter det som vi drog den riktiga vinstlotten. Det var när vi i NS Tower hittade en bar på 29:e våningen, en sån som såg ut exakt som jag föreställt mig att skyskrapsbarer här ska se ut. Svart trä, raka linjer i inredningen och små bord liksom nergrävda i golvet där man kunde sitta med ansiktena vända mot fönstren. Vi drack drinkar baserade på japansk whiskey och njöt av den tjusiga utsikten.

Och sen tog dag två slut.

Dagens mest minnesvärda: En butik som säljer massa lösmustascher och lösskägg (till synes på allvar) och en spelhall i Shinjuku full med Dragonball-, Pokémon- och bilspel, samt fotoautomater med ramar av stjärnor och hjärtan och såna där griptångsmaskiner fulla av gosedjur. Antal barn i spelhallen: 0. Antal vuxna män i spelhallen: cirka jättemånga. Ganska många av dem hade slips och kavaj. På väg hem från jobben på de mycket formella kontoren slinker de in här och kör lite Dragonball med sina medhavda samlingar Dragonball-kort som de förvarat i en pärm i ryggsäcken. Man blir lite förvånad, det blir man ju.

Tokyo!

2011-11-20T15:01:00.001+01:00

Det här med att jag alltid tror att det ska bli "mysigt" att sitta i ett flygplan i 10-11 timmar är ju väldigt skumt - särskilt skönt är det ju faktiskt inte. Jag satt jämte en trevlig dansk sov i upprätt ställning, själv krullade jag ihop mig till en köttbulle och rullade runt i sätet under de s.k "sovtimmarna". Efter en natt med ganska lite sömn (men mycket godis och film) landade jag i Tokyo i morse japansk tid. Woho! Då var det kväll för min kropp men morgon för resten av staden, så det var bara att strunta i sömn och köra på direkt.

Det mest slående när jag kom fram var värmen. De flesta dagarna här ska det vara 12-15 grader, men söndagen skulle enligt iPhonen bjuda på 22 grader och regn. Istället var det 24 grader varmt och strålande sol. Det var så varmt att folk höll på avlida inne på flygplatsen där det inte fanns någon ac, och jag fick duscha kallt när jag kom till hotellet för att kyla av mig. En ljuv känsla kan jag meddela, duscha för att svalka sig liksom, det var inte igår. Det var nog nästan inte ens i år, när jag tänker efter.

Och hotellet förresten: alldeles utmärkt. Jag och de andra tre journalisterna (varav jag än så länge mött den ena: Robert från Holland, trevlig) bor på Japan International House i Roppongi Hills och det som arrangörerna varnat för som "ett ganska enkelt" boende tycker jag är lyxigt. Jag har ett rum med skön hotellsäng, skrivbord, tv, bredband, en skjutbar vägg med japanskt rispapper och bakom den en glassvägg och en balkong! Kvittrande småfåglar från hotellets japanska trädgård och utsikt över Tokyo Tower åt ena hållet och lite random höga hus åt andra. Badrummet har badkar, om än ett minimalt sådant, samt en toalett med fjärrkontroll till. Där kan man till exempel ställa in sätets temperatur samt få sig en liten underlivsdusch om man vill. Det vill man ju inte, jag har inte vågat trycka på knapparna över huvud taget. Tack och lov kan man spola helt manuellt också.

Jag hade ett par timmar att slå ihjäl nu på eftermiddagen så jag åkte till Harajuku, stadsdelen för unik och etravagant srteetstyle bland Tokyos unga, eftersom den ska vara med i ett resereportage om Tokyos stadsdelar som jag ska skiva. Att åka tunnelbana själv utan minsta koll var något av ett äventyr. Folk kan verkligen inte engelska, och det står ofta bara på japanska på skyltarna. Ehe. Dessutom ägs olika linjer av olika företag, så det är inte det minsta givet vad resan kommer att kosta. Alla var dock väldigt hjälpsamma: jag pekade och log, de svarade på japanska och avslutade med ett jättesmile, och V-tecknet. Även vuxna män som jobbade i infodisken. Mycket rart, det var alldeles för länge sen man såg V-tecknet praktiseras på detta vis. Sån vana, sån entusiasm! Och fram kom jag ju.

Harajuku var spännande, på bara en liten stund hann jag intervjua två tjejer klädda helt i matchande rosa sagoklänningar, några andra med världens längsta ögonfransar (jag menar världens längsta, se bild nedan) och en rock'n'roll-dansgrupp med brylcreme och skinnpajer som twistande hejvilt i bästa Grease-manér. Roligast var att de kallade sig The Lebels – "Like Rebels but with a japanese pronounciation...funny yes?". Och det var det ju. Jag trodde dessutom en lång stund att killen jag snackade med henne Loku. Han hette Roku. Givetvis.

Inne i parken fick jag beskåda något märkligt, två män, klädda som en skolflicka och en munktant (?), som stod under ett träd och rörde sig jääävligt konstigt. Det var liksom dans, fast nästan mer som teater, och de rörde sig ryckigt och enformigt till skum plojjig musik tills de badade i svett. Då passade jag på att fråga vad de pysslade med, och det visade sig att de hade klätt ut sig till mangafigurer. De liksom dansade animee. Helt vanligt.

Nu ikväll mötte jag upp holländaren igen och vi knallade iväg för att äta något, båda så trötta att vi knappt visste var vi skulle ta vägen. Vi gick in på en enklare restaurang där vi inte på något sätt kunde göra oss förstådda. Efter ganska många förvirrade skratt från alla parter tog kocken fram en liten broschyr där det stod på engelska att de serverade en japansk specialité: ett söt deg formad som en fisk, fylld med bönröra. Vi började fnissa av tröttman och av det bisarra i att de skulle servera oss en bönfylld degfisk (wtf liksom?), och beställde. Lyckligtvis lyckades vi peka till oss lite nudlar och ingefära också, men degfisken var ju helt klart det man minns.

Degfiskkocken!

Nu kommer jag att däcka! Det får man för klockan är äntligen 23 här så att man kan gå och lägga sig. Tjoho, ska bli så skönt så skönt så skönt. Och så ska jag fundera lite på vad man tar på sig när det står "Welcome luncheon. Desscode: semiformal" på schemat. Vad tror ni?

Geeowdis.

2011-11-17T20:29:00.003+01:00

Köpa godis för en hundring (till mig själv) att smaska på under flygresan på lördag – check.

Dagens diagnoshandling

2011-11-16T16:08:00.000+01:00

Nu har jag ägnat ganska många timmar åt att göra en egen (förvisso snygg) fakturamall till det dära bokföringsprogrammet, eftersom jag tyckte att den förgjorda mallen hade en massa irrelevanta fält. Och irrelevanta fält vill man ju inte ha kvar, det blir ju fult ju. Så kan vi inte ha det!

Det var jättejättepilligt och tog tusen år – tid som jag egentligen inte har – men nu har jag i alla fall en clean fakturamall och frid i själen.

Vänliga hälsningar, *tillfälligt autistisk*

Någon annanstans i Sverige, och Play

2011-11-16T00:56:00.000+01:00

Alla böcker jag läser just nu blir visst film. Den senaste i raden är Hans Gunnarssons "Någon annanstans i Sverige", som jag köpte för en tia i en fyndlåda på bokmässan. Den var helt okej. Inget jättespeciellt, en ganska färglös men ändå väldigt välgjord skildring av mellanmjölkssverige, i en stad som inte finns på riktigt men som kanske egentligen finns överallt.

Tror boken har tio år på nacken men nu ska den alltså bli film, med Helena Bergström och Mikael Perbrant och några andra. Upptäckte detta eftersom den kom som trailer på bion jag var på ikväll.

Och på tal om bion - ni vet när det sitter några jobbiga jävlar nånstans i salongen och fnissar som tonåringar? Som har någon sorts skrattanfall som inte går över och skrattar åt allt som dyker upp på skärmen så att gissningsvis alla andra vill strypa dem? Just det gänget var vi ikväll, Nicole, Stina och jag. Och det var så jäkla underbart, älskar att få skratta sådär. Så att hela kroppen guppar upp och ner, så att man skäms lite men man skrattar ändå för det är så roligt och man kan inte sluta och man är på så himla bra humör. Ibland får det vara värt att misstas för en störig tonåring, det är ju så värt att få skratta just så då och då.

(Känner mig nu också skyldig att redovisa filmen vi såg – det var inte direkt en komedi – och vi blev alltså seriösa och slutade skratta sen när det krävdes av oss. Så att ni vet. Vi såg Play, Göteborgsfilmen om ungdomar, mobbning, osäkerhet, osynliga hierarkier, synliga hierarkier: en film om tunga samhälls- och samtidsproblem. Jag tror att Play är en verkligt viktig film, och bra, men just idag orkade jag inte ta till mig alla sorgligheter och orkar man inte det så blir den lite seg. Då blir det här greppet att varje scen är 10 minuter lång och att kameran inte rör sig faktiskt rättså jobbigt, även om det egentligen är snyggt. Nåja. Jag ger filmen bra betyg, men blev inte så himla "underhållen" av den idag, mest eftersom det inte är meningen att man ska bli det. Det är meningen att man ska bli berörd. Och det blir man. Berörd, fast också lite, lite uttråkad.)

Det lilla bokföringshelvetet

2011-11-15T01:10:00.001+01:00

Så jävla ovärd dag. Har ägnat nästan hela åt att lära mig mitt nya bokföringsprogram, och det visade sig vara vidrigt, och med vidrigt menar jag svårt. Hade också råkat glömma att mitt tålamod är ungefär en millimeter långt.
Om det är något jag inte lär mig alldeles direkt så tycker jag ofta att den saken är ganska "tråkig". Och ja, det här med tusen olika momskonton och försäljningskonton och koder och kontoplaner och verifikationer och räkenskapsår visade sig verkligen vara "tråkigt". FARAO VAD "TRÅKIGT" DET VAR. Det var så freakin "tråkigt" det kunde bli!

Nämensåatte... det här ska nog gå bra. (Bara: vad är grejen med koderna? Kan det inte bara vara de här pengarna får jag in för det jag fakturerar, de här pengarna betalar jag in för moms och egenavgifter och skatt, och de här pengarna blir över? Borde ju vara lätt som en plätt).

Slut på gnällmaraton.

Dagens bild från ett främmande land, del 10: Tyskland

2011-11-12T12:27:00.000+01:00

Berlin, Tyskland, mars 2009.

Ett tag bodde min vän Karin i Göteborg, i den där skeva lägenheten i Gårda som jag säkert skrivit om förut. Det var när vi pluggade ihop och körsbärsträden vid Annedalsseminariet alltid var rosa. Eller i alla fall så var de det en gång, jätterosa, jättelänge. När vi hade pluggat klart våra kurser och rest ihop i Sydamerika ett halvår så flyttade K till Berlin, där hon blev kvar. Dåligt eftersom jag saknar henne alltid alltid, men bra eftersom Berlin är en fin stad att hälsa på i.

Och det gjorde jag en mars för snart tre år sen (det är med andra ord verkligen dags igen), och då gick vi på loppisar, vi dansade, vi fikade, vi såg min lillebrors band Obliq som hade en spelning där den helgen och vi lagade mat i den lilla lägenheten som K delade med Rut med den lilla huvudet. Det är sånt man minns.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Bra tips om man skulle råka ha "lite" tid över någon dag:

2011-11-08T19:36:00.000+01:00

Dagens mattips.

2011-11-07T21:45:00.001+01:00

Att laga "avancerad mat" gör jag verkligen inte så ofta, men det behövs ju inte när det är så sjukt gott att bara blanda ihop goda grejer. Det är jag expert på. Nu ska jag bjuda er på kvällens "middagsrecept".

Gör såhär: Stek en laxfilé per person. Krydda dem med något du gillar, tex citronsaft, salt och lite chili. När filéerna fått lite färg men ännu inte är genomstekta, häll på ett rejält gäng halverade körsbärstomater i stekpannan. Låt dem steka några minuter, häll på salt, en eller två nypor socker och en skvätt god balsamvinäger. Lägg till ett gäng delade färska champinjoner, och stek ihop allt tills det doftar gott, fisken är klar och allt har fått lite färg av steksky och vinäger. (Om du delar filéerna i småbitar blir det lättare att röra runt och ha sig). Sist lägger du till en stor klick creme fraiche, så att allt blir lite kladdigt och gott.

Servera detta till din favoritpasta och en massa ruccola (och om du är en onyttig jävel, som jag, så steker du dessutom sist men inte minst tre skivor haloumi att ha vid sidan om, alternativt strör fetaost över det hela).

Det här, eller varianter på den här rätten, äter jag nästan varje dag känns det som. Grundidén är: saker du gillar + creme fraiche/grädde + pasta. Sjuhukt gott och tar typ 10 minuter att laga.

Träningsvärken

2011-11-06T13:40:00.001+01:00

Igår förmiddag spelade jag och D badminton med Nicole och Martin. Martin sa efteråt att han trodde att "om man får träningsvärk i den här muskeln på underarmen, så har man nog inte riktigt rätt teknik".

I precis den muskeln har jag en väldig träningsvärk idag. Såklart.

Men det var det värt, badminton var ju väldigt kul faktiskt. Har också träningsvärk i rumpan (!) vilket jag tror beror på att jag var ute och dansade med Johanna och Linn på Calor halva natten.

Känner mig inte som den största atleten idag kan man säga.

Schweiz

2011-11-05T14:40:00.001+01:00

Fick just det här sms:et från Johanna W: "Om man googlar röstizzeria är sjunde bildträffen ett foto på dig. Betyder det att du är en äkta schweizare?"

Hehe. Jag är kanske ingen äkta schweizare, men känner mig lite som en den här helgen eftersom vår kompis Stefan från Bern är och hälsar på. Han hälsar på oss och Florian som också är från Bern men som bor här, och i går kväll käkade vi himmelskt goda svenska tapas på Hemma hos i Haga. Sen spelade vi sällskapsspel hemma hos oss. Race, för det brukade vi alltid spela när vi låg vid Marzili (playan vid floden) i Bern. Good times.

Tgif

2011-11-04T18:49:00.000+01:00

Älskar fredagar. Är nog inte ensam om det direkt, men ändå: älskar fredagar. Nu har jag snabbstädat (ni vet när man inte städar på riktigt, man dammsuger inte och så, trots att det hade behövts, man plockar bara undan alla saker så att det ser cleanare ut än innan) och sjunkit ner i soffan med ett glas vin. Det är fint. Lyssnar på Dylan. Väntar på att D och några schweizare som är på besök ska komma och hämta upp mig för vi ska äta nånstans. Märker att det här vinet visst är lite, lite surt, men jag låtsas som ingenting. Låtsas som att det är gott. Ovärt att hälla ut liksom.

Jobb

2011-11-04T02:57:00.000+01:00

Det här med att "styra sina egna arbetstider" är ju inte alltid den dröm det kanske låter som dårå. *Stänger ner datorn ~~och samlar ihop havet av papper~~ men orkar inte samla ihop det himla havet av papper, klockan 02:57*

Eh, godnatt.

Ullared, denna kära institution

2011-11-02T21:00:00.001+01:00

Här är vi! Det faktum att jag har tagit ett
krampaktigt grepp om ett par löpartights
avslöjar att bilden togs efter att vi bestämde
att vi "jobbat klart och fick handla lite".

Idag har jag frilansat som fotograf (!). Min kompis Johanna som jobbar som lokalredaktör på Hem och Hyra anlitade mig för att åka med när hon skulle skriva ett reportage om en bussresa till Gekås i Ullared. Kanske världens roligaste reportageuppslag. Så tidigt i ottan satte vi oss på en buss med ett gäng förväntansfulla bohuslänningar, och for dit.

Det var hur roligt som helst. Till exempel stötte vi av en slump på både Morgan och Ola-Conny, och eftersom Johanna inte hade sett Ullared-tv-serien (vilken jag och David streckkollat, så jävla rolig) så fick jag förklara för henne hur stort det var. Morgan berättade bland annat för oss hur det går med tjejerna nu när han blivit känd.

Vi fick också äran att följa med några av gängen från bussen när de shoppade därinne. De var roliga, en kvinna sa till exempel jag och hon där har svart bälte i shopping, men hon (pekade på en annan väninna) vill mest sitta i gubbhörnan för hon är mer intresserad av karlar än av kläder.

En annan hann inte äta lunch för att hon shoppade så frenetiskt (vi var där i sjukt många timmar) och ändå var hon inte färdig när bussen skulle gå hem. Hon hade med sig sin tonårsson och hans flickvän, och låt mig säga såhär: den femtonårige sonen tyckte inte att det var jätteskoj när hans mamma sa men de HÄR kallingarna ser väl snygga ut!? inför hans flickvän, samt de två journalisterna Johanna 1 med blocket i högsta hugg och Johanna 2 med kameran redo. Hehehe. Hans ansiktsuttryck när han i panik uttalade orden meh, jag vill ju ha Björn Booorg - obetalbart.

Det bästa var att vi hann ta en shoppingrepa själva innan hemfärden. Jag köpte tex en fin kökslampa (obs att nästan alla var väldigt fula, men att jag hittade en väldigt fin), en klänning och en massa träningskläder för ungefär noll kronor. Yey. Köpte också sex chokladkakor som jag ska ha när jag bakar julgodis (får man börja snart?) och då kallade Johanna mig för julfascist. Sen åkte vi hem.

Mogge och Ola-Conny i egna höga personer!

Jag lägger den här dagen i filen Typiskt roliga saker med mitt jobb. Ni kan väl påminna mig om det här alla de där dagarna när det känns segt?

Historien om Bello

2011-11-02T20:02:00.001+01:00

Du som någon gång varit för lat för att rösta, eller uttalat orden "ska man rösta blankt kan man lika gärna strunta i att gå till vallokalen": Läs genast Annikas berättelse om Colombianska Bello!

London

2011-10-31T14:48:00.007+01:00

Så kommer det äntligen: Londoninlägget. Det blir en liten berättelse om vad jag och Linn gjorde där, men framför allt en himla massa bra tips. Håll till godo!

Dag 1: Brick Lane

Två av reportagen vi gjorde handlar om Londons alla vintagebutiker, vilket kändes ovant för mig som är van att mest skriva utrikesnyheter. Men sjukt skoj! Vintage-lovern i mig blev enormt sugen på att åka tillbaka till London på en semester-långweekend någon gång, och om jag fick välja en enda butik att åka till igen skulle det bli Blitz, en vintagebutik på Hanbury street (alldeles nära Brick Lane) som öppnat i en gammal skofabrik och som säljer extremt välsorterade vintagekläder, men också gamla biofåtöljer, östeuropeiska industrilampor och annat kul. Dessutom har de ett retrocafé och en bokhörna. Vår kärlek till denna butik var djup och innerlig.

Efter att vi hela förmiddagen sprunit runt en hel massa åt vi smårätter till lunch, på det marockanska cafét Hookah Lounge på Brick Lane.

Och eftersom vi båda gillar matpauser (en av många anledningar till att det var perfekt att resa med just Linn) så fikade vi snart igen. Den här gången på cafét som skulle bli vår favorit, vi kom tillbaka hit nästan varje dag. Cafét heter Vintage Emporio och har en hel källarvåning full med gamla 20-talsklänningar och läderportföljer.

Vi gick en vända till, smygkikade in i en frisersalong där de var väldigt upptagna och Linn hittade en snygg skjortblus att fynda.

Om man gillar vintage är området runt Brick Lane fantastiskt ända fram till kvällen, då en massa balla barer öppnar. Och matställen - en fantastisk haloumiburgare med jamaicansk Red Stripe-öl till kostade 60 spänn. Det här med att London är så oerhört dyrt stämmer ju verkligen inte.
Det här stället, som heter "1001" fick mig att (nästan) vilja flytta till London. Eller i alla fall fick det mig att önska att även Göteborg skulle vara fullt av sköna ställen proppade med folk och inredda i gamla industrilokaler.

Dag 2: Covent Garden, Notting Hill och Soho

Den här dagen flängde vi runt en väldig massa, men så hittade vi också några riktiga guldkorn. Man kommer att kunna läsa mer ingående om tipsen i ett antal resetidningar framöver, men här kommer en sneakpeak!

På Covent Garden Piazza hålls varje torsdag en fantastisk matmarknad full med ekologisk kvalitetsmat från olika delar av världen. Mycket av det är dock närproducerat och kommer ifrån engelska gårdar. Perfekt ställe att gå till för att avnjuta en god lunch i solen (eller för att köpa med sig små matpresenter).

Området kring Notting Hill och Portobello Road är fint men väldigt turistigt. Största upplevelsen är att ta sig hit en lördag då tiotusentals människor besöker väldens största antikmarknad: Portobello Antiques Market.
Mitt bästa tips från Portobello Road är helt klart Portobello print and map shop, som säljer antika kartor som i vissa fall är mer än 300 år gamla. Det var lite för dyrt för att jag skulle slå till, men herregud vad jag vill ha en sån där gammal gulnad världskarta på väggen här hemma. Hit kommer många svenska inredningsarkitekter för att fynda snygga tavlor.

Alfie´s antiques market - Londons största inomhusmarknad för antikviteter - ligger en bit från Marleybone-tuben, och är tokvärd ett besök. Vi var lyriska i flera dagar efter att ha hittat hit. Alfies består av ett 70-tal små butiker som tillsammans utgör en fyravåningsmarknad med små trappor och korridorer som binder samman det hela. Här finns alltifrån billiga prylar att fynda, till Bernadotte-möbler för tiotusentals pund och exklusiva cocktailklänningar som kändisarna kommer för att köpa när de vill ha ett unikt plagg att bära på någon gala. Gå gärna till butiken "The girl can't help it" och snacka med den blonderade Hollywood glam-älskande 50-talsbruttan Sparkle Moore, som äger butiken. Värt besöket bara det!
Längst upp ligger dessutom den här fantastiska roof top-baren:

Och så Soho. Folktätt och härligt att hänga i på kvällarna, om man är lite mindre trött och har lite mindre ont i fötterna än vi hade. Man måste nämligen köa in till flera av restaurangerna, även på vardagar, så det är bäst att knalla hit en stund innan hungern kickar igång. Gör man bara det får man garanterat en bra kväll - massor av schyssta ölhak och matställen.

Dag 3: Brixton

Brixton är en ändhållplats på en av stadens många tunnelbanelinjer. Det är en förort med ganska dåligt rykte, och var en av scenerna för sommarens kravaller. Vi åkte dit för att göra intervjuer om kravallerna, om hur de påverkade situationen för unga och hur den situationen ser ut idag.
Vi träffade till exempel Diane Skidmore, en pensionerad hippiekvinna som ägnar all sin tid åt att slåss mot myndigheterna för att skapa aktiviteter för områdets ungdomar, Celeste Houlker som är 19 år och chefredaktör för ett samhällsmagasin och Bridget Minamore - en ung spoken word artist.

OBS!: De följande tre bildrna är inte tagna av mig, utan av Linn Bergbrant.

Jag älskar att göra sådana här intervjuer, få ta del av människors liv och berättelser. Även när de har hemska sådana att dela med sig av. Diane, hippiekvinnan, berättade till exempel att en ung kille blivit skjuten till döds bara några meter från hennes ytterdörr. Vi passerade platsen när vi gick därifrån.

Brixton är faktiskt tokvärt att åka till, inte bara för att få se något annat än Oxford Street och centrum, utan också för att de har en marknad VÄL värd turen dit. Den heter Brixton Village Market och består av en massa små entreprenörer som fått varsin liten del av en stor gammal industrilokal. Här finns massor av fint, och massor av gott. Åk hit för MATEN, den är helt fantastisk. På Brick Box kan man till exempel få ljuvliga crêpes, och till det hemmagjord ingefära-öl eller lime-lemonad.
Missa heller inte Leftovers, en liten vintagebutik som ägs och drivs av Margot, en tjej som växte upp i Paris och som just flyttat till London. Hon väljer ut plagg med stor omsorg och fäster dessutom en liten handskriven lapp med en berättelse eller en anekdot på varje plagg.

Dag 4: Southall

Southall är en förort till London som brukar kallas "Little India", och det med rätta. Att åka hit är nästan som att komma till Indien. På tågstationen står det "Southall" på både engelska och punjabi, den enda tågstationen i hela landet med skyltar på två språk.

Härifrån skrev vi två resereportage, varav ett främst handlar om mat. Åk hit för att uppleva en glimt av indien, smaka indiska sötsaker, besök Europas största sikhtempel eller bli spådd i handen av en punjab!

Så här såg det ut där man blev spådd i handen. Mannen som spådde mig ritade upp ett rutmönster på ett papper, sedan gav han mig nio snäckor som jag skulle skaka i handen och kasta ut på bordet. "It's nine holy planets" sa han allvarligt, och sedan tappade han en av snäckorna på golvet. Jag höll på att kvävas av skratt och var sjukligt frestad att säga "and then there were eight...". Men jag höll tyst. Mannen läste sedan min hand och kom fram till att jag var en mycket godhjärtad person. Men det fanns en klump någonstans, ett hinder för min livslånga lycka. Det hindret skulle han dock kunna få bort om jag bara köpte något av honom att bära med mig i 24 timmar. För 60 pund lovade han mig att allt i livet skulle bli jättebra. Jag sa att jag trodde att det skulle bli det ändå, och tackade nej. Sen ifrågasatte han en stund det faktum att jag inte tror på någon gud, och slutligen, när jag återigen tackat nej till det där magiska, så sa han "Ok, ok. I can see your life will be velly happy". Så det gick tydligen bra även utan de 60 punden. Tur!

Vi hängde en stund i sikhtemplet också. Det var väldigt gött, mest för att man fick sitta på golvet och vila de stackars förstörda fotsulorna, men också för att det längst fram stor en man inuti en stor himmelsäng och viftade med en dammvippa. Fräsigt.

Vi avslutade heldagen i Southall med att äta dyr men jävulskt god indisk mat på en av de finare restaurangerna där. Genom hängande ljusslingor såg vi de små butikerna stänga igen på gatan nedanför.

Dag 5: Columbia Road, Hackney och Brick Lane

Om någon nu orkat läsa ända hit, och ska till London inom en överskådlig framtid: här kommer ett jävligt, jävligt bra tips. Flower market, söndagar, på Columbia Road. Det är en helt fantastisk upplevelse, inte så mycket för blommorna (om man inte bor här vill säga, för de säljer olivträd och miljoner sorters blommor svinbilligt) utan för de underbara butikerna med fina saker. Perfekt för att köpa inredningsprylar, snygga tryck att rama in, eller presenter. också perfekt för en söndagsbrunch/fika. Missa för bövelen inte Columbia road.

Såklart unnade vi oss fikapaus. (Bilden på mig (t.v) har Linn tagit.)

Andra grymma saker att göra på söndagar i London är Brick Lane, igen, för på söndagar har de jättebra vintagemarknader. Det är så trångt av folk att man får armbåga sig fram, men kul om man har gott om tid. Lätt att fynda och underhållande att sätta sig någonstans och titta på alla fancy människor som klätt upp sig för att se sunday casual ut.

Vi var också en sväng i Camden, Londons troligtvis kändaste marknad, som varje helg lockar 300 000 besökare. Mest krimskrams att köpa dock, tyckte vi. Men det ligger fint vid kanalen:

Och så fikade vi en tredje och sista gång på vårt Emporio på Bacon Street.

Sista kvällen åt vi middag hemma: Pringles, chêvre, pärltomater och vin. Det var asgott. "Hemma" var förresten min kompis Simons hus, han från Hongkong som jag lärde känna i Sydamerika 2006. Si och hans brorsa Barney bor i ett kollektiv i en "gated community" i Willesden Green med sina kompisar, och eftersom de båda var bortresta just den här veckan kunde vi bo där, gratis. Det kunde inte bli bättre. Gratis OCH bekvämt, liksom. (Thanks a million Si, if you happen to see this.)

Och det var det! Nu har jag lagt mer än en halv arbetsdag på att knåpa ihop det här inlägget, så jag hoppas innerligt att någon får glädje av tipsen.

Jag kom, jag deltog och jag segrade!! (En match alltså, och förlorade två).

2011-10-29T01:13:00.004+02:00

Tack för att ni var så peppande i kommentarerna till förra inlägget, jag pallrade mig iväg till Scrabble-SM till slut och det ångrar jag inte för en sekund. Det var roligt. Jag vill berätta ALLT.

När jag kom hälsades jag välkommen av en finlandssvensk kvinna som satt vid ett bord och tog betalt. 81 deltagare. Jag spanade runt och såg en mycket blandad människoskara bland dem som redan fanns på plats, tillresta från hela Sverige enkom för detta. Någon hade riskakor i handväskan, några hade inneskor och ganska många hade scrabble-t-shirts. Alla var redo, helt klart.

Plötsligt klev förra årets mästare in genom dörren. Jag förstod att han var förra årets mästare, dels på den enorma pokalen han bar med dubbelfattning i sin famn, men också på kostymen och den lila blanka sidenskjortan. Han var lång och smal och ganska blek, en klassisk "inomhusperson". Ni förstår säkert.

Det var här någonstans, när SM-mästaren gjort entré, inträdet var betalat och jag hade krängt av mig ytterkläderna, som jag fick syn på honom. Tioåringen. Ja, den TIO-åriga pojken som hade åkt från Skåne med sin mamma för att vara med. Min första tanke var: Ohdiddelidoo hoppas jag ska möta honom! Värsta övertaget direkt, jag är ju 170% äldre! Min andra tanke var: Helvete. Tänk om jag ska möta honom. Jag kan ju inte förlora mot ett...barn. Kände mig livrädd över tanken att lottas mot det lilla barngeniet i första matchen.

Det gjorde jag lyckligtvis inte dock, jag lottades mot Stina, en 45-årig (typ) kvinna med tre SM i bagaget. Det började inte så bra, jag var livrädd för den där schackklockan som stod och tickade och hade någon sorts strategi om att lägga ord jefligt snabbt i början för att spara på sekunderna. Så jag lade det allra första ordet jag kom på. Ordet goa. "Jag synar!" sa Stina och jag insåg mitt misstag direkt - man får ju inte lägga böjningar! Jag dog lite av pinsamt. Vi kollade så som man ska i en dator i rummet intill och såklart var det inte godkänt. Heehe fnissade jag, hoppandes att det skulle bli lite skojsig stämning sådär, men då kände jag mig exakt som den där gången när jag var på Zumba för första (enda) gången och försökte få fram några gemenskapsbetonade "men vad gör vi egentligen?"-leende från de andra, och alla bara *stoneface, dansar afrikanska regndanssteg med superseriösa ansiktsuttryck*.
Typ så kändes det, jag var fnissig och alla andra allvarliga.

Resten av matchen gick bättre. Det var ju aldrig något snack om vem som skulle vinna, men jag blev inte helt krossad utan höll mig ändå en bra bit över förnedringsgränsen. Efter matchen nämnde jag för några att min totala ordspelserfarenhet sträcker sig till kanske 40 wordfeudmatcher och inget mer, och det kändes rätt gött att få säga det när de andra snackade om huruvida de hade 4000 eller 9000 spelade matcher på Betapet (scrabble på nätet). Jag bara yey, superduperunderdog! Bästa läget!

Sen kom den bästa matchen, SOM JAG VANN. Jag var faktiskt sjukt bra där ett tag (och fick bra brickor också) och lade bland annat snygga ord som öronvax och ecu. Var galet nöjd med ecu för det var nog det enda ordet jag hade hunnit "plugga in" före tävlingen. Det är namnet på euron innan euron hette euro, om ni undrade. Motståndaren Louise valde dessutom att syna ordet och fick således minuspoäng eftersom det ju finns. Sjukt hög grad av nöjd där.

Efter segern låg jag på plats nummer 51 av 81 deltagare. Kändes låångt över förväntan. Björn hade då också vunnit en och förlorat en, men låg någonstans runt plats 20 - han hade bättre poängskillnad och sånt. Topp 20 är förresten hans mål för SM-helgen, efter att han enligt egen utsago "fiasko-placerade sig nånstans runt 50" förra året. Heja Björn!

Sista matchen mötte jag Folke, en väldigt snäll kille som hade åkt från Umeå för att vara med. Folke krossade mig, han vann med mer än 150 poäng tror jag. Dock att jag bara hade konsonanter hela slutet av matchen, men det spelade ingen roll: hade uppenbarligen inte vunnit ändå. Men Folke var snäll. Jag var också snäll, eftersom jag påpekade två gånger att han hade räknat fel poäng till min fördel.

Och ja, det var det hela! För alla andra fortsätter ju SM-festen hela helgen med 12 timmars spel i morgon och 8 på söndag. Jag har bestämt mig för att banga (man får det, man förstör inte för någon annan eftersom nya motståndare lottas efter varje rond) för jag tror att jag eventuellt skulle dö om jag skulle behöva koncentrera mig i 12 timmar i sträck. Och behöver ju göra andra grejer i helgen med.

Men nu vet jag i alla fall precis vad jag ska svara nästa gång jag får uppmaningen att berätta "något oväntat om mig själv". Har varit med på SM i scrabble och faktiskt vunnit en match. Så det så.

Scrabble-SM

2011-10-28T01:03:00.001+02:00

Ni vet den där gången min kompis Johanna råkade vinna över Scrabble-kungen Björn i Wordfeud? När han då tvångsanmälde henne till Scrabble-SM och jag skrattade mig sönder och samman? Nu har det hänt som så att jag också råkat vinna över Björn i wordfeud (EN gång, av väldigt väldigt många försök, ska tilläggas) och jag var sinnessjukt stolt över denna stora seger. Tills jag fick meddelandet "Du vet vad som händer nu".

Dagen därpå trillade det in ett mail om att jag var anmäld till SM. Alltså riktiga SM, Sverige-Mästerskapen, i Scrabble. Här lämnar jag plats för gabflabb, hånskratt osv. Eh, jorå såatte. Jag är ju verkligen inte bättre än average-svensken på ordspel, nivån av förnedring det här skulle kunna sluta i är - kan man säga - "oerhört hög".

Björn och jag tränade häromdagen. Det var utan den där stressiga schackklockan som tydligen finns, och ändå var det jättesvårt och konstiga regler och man måste räkna poäng för hand och syna om den andra lägger ett ord man inte tror finns och alltså skräcken, skräcken! Ser framför mig hur ordspelsproffsen kommer att spänna ögonen i mig när jag tabbar mig och slår fel på den dära klockan, och lägga ord som inte ens finns för att de inser att jag inte kommer våga syna dem. Eller så kommer jag se i deras ögon att de skrattar åt mig inombords. Hjälp! (Fast Björn säger att alla är "nördiga men snälla").

Som en liten bonus pågår SM-eventet i en halv evighet, eller i alla fall totalt 24 timmar under helgen. På lördag är det tolv timmar (!). B har snällt sms:at mig att han "har full förståelse för att alla inte vill tillbringa en hel helg vid ett brädspel", samt att det tydligen inte är helt ovanligt att folk drar sig ur. Måste säga att det alternativet känns ganska lockade just nu.

Heja D och Canada!

2011-10-26T13:26:00.001+02:00

Ni vet när jag råkade skriva ett inlägg som visade sig vara lite hemligt fast jag inte hade fattat det. Nu är det inte hemligt längre! Bland annat här, här, här kan man läsa om att David har blivit förbundskapten för Canadas herr-landslag i innebandy, inför VM som går i Schweiz nästa vinter. Kulkul!

Orkar inte skriva igen så här klistrar jag in det borttagna inlägget:

På tal om att det var Davids passion för innebandy som fick oss att flytta till Schweiz: nu känns det plötsligt som att innebandyn tar honom överallt. Tidigare i år skulle han ju till Iran några veckor för att coacha ett lag (även om det aldrig blev av) och igår blev det klart att han – trumvirvel tamtadaaa: – blir förbundskapten för Canadas landslag! Jag är mycket stolt (samt väldigt exalterad för mig egen del, för vill ju åka dit!).

Uppdraget har den här väldigt betungande innebörden: D måste åka över Atlanten TRE gånger nästa år: en gång till Californien, en gång till Vancouver och en gång till Toronto. Och sen coacha dem på VM i Schweiz nästa vinter. Man bara jaha, vad tråkigt, stackars dig.

Världens bästa Brenna.

Tyvärr har han inte hört en enda "Bring your girlfriend, we´ll pay" när han Skypeat med den dära kanadicken (säkert jättebrusig linje och så..) men jag är ju inte dummare än att jag smider planer på att åka med ändå. Blir lite dyrt att hänga med på alla resorna dock, så what to do? Vill såklart till Californien igen (eller stavas det med K på svenska?), men jag vill också jähähättegärna till Vancouver (bland annat för då kan jag hälsa på Shila) och till Toronto (bland annat för då kan jag hälsa på världens bästa Brenna). Svåra val man ställs inför i livet ibland faktiskt.

Och så grattis till D, såklart.

Caotina

2011-10-26T12:49:00.002+02:00

Om man blir glad när man bloggat om att man saknar vissa saker från Schweiz, och ens kompis som är kvar där skickar en superstor burk Caotina* med posten? JA, det blir man! Tack Therese!

* Schweizisk choklad att göra varm choklad av.

Dagens ilandsproblem.

2011-10-26T00:52:00.004+02:00

Idag har jag varit med om en situation som skulle kunna kännas lyxig, men som jag istället lyckades vända till något ångestladdat och jobbigt. På nivån att jag legat och vritit mig i obeslutsamhet nästan hela dagen. Väldigt vuxet.

Jag fick häromdagen (mitt på resan, stressande bara det!) erbjudande om ett jobb som är bra på alla sätt, förutom att det ligger på rejält pendlingsavstånd från Göteborg. Jag skulle lämna besked idag. Jag vägde alla de där uppenbara fördelarna (som fast lön, att vikariatet troligtvis skulle bli en fast tjänst vilket inte är direkt vanligt i min bransch, att jag hade fått en jättebra känsla på intervjun med mera med mera) mot att jag ju precis startat upp min frilansverksamhet och känner mig superpeppad på den. Och mot att jag för att säga ja till jobberbjudandet skulle behöva stänga en massa andra dörrar som just öppnats och att jag dessutom vet att jag kan kombinera frilansandet här med inhopp på tidningar som ligger närmare (tex i) Göteborg. Att inte pendla innebär ju trots allt att man får ett liv som ger en lite tid över till att också leva. Värt, tänker jag. Ändå: panik över att tvingas bestämma.

Man kan tänka att det skulle vara en härlig känsla att plötsligt få välja och vraka lite, att ha två bra alternativ och så vidare. Men det var inte särskilt härligt, det var svinjobbigt. Jag kände mig så arg på mig själv för att jag inte hade vett att njuta, istället insåg jag att de gånger de senaste åren då jag känt en krypande panik, det har varit de gånger då jag haft förmånen att välja mellan två bra jobb.

Jag har däremot aldrig känt så när jag väntat på besked på någon ansökan eller fått ett nej – såna situationer hanterar jag tydligen lätt som en plätt, alltid förvissad om att det blir bra ändå. Det är ju kanske lite skevt när man tänker på det.

Det slutade med att jag tackade nej idag, och det känns rätt nu i efterhand. Det blev bra, den fantastiska chefen sa att hon förstod mig och att hon skulle höra av sig igen om de hade något vikariat som kunde passa mig bättre. Tacksamheten jag kände när hon sa så: gigantisk. För man vill ju både och, ibland vill man verkligen både tacka ja och tacka nej. Man vill göra allt och inte missa något. Jag borde nog träna på det där med att lita på att det kan finnas två rätt, att man inte alltid kan klura ut vad som är rätt och fel, för man vet inte alltid allt. Man får känna efter och lita på den känslan bara. Den berömda magkänslan. (Synd att magen inte alltid talar så tydligt när den ska hojta fram vilken känsla den har dock, hade varit mycket enklare då.)

När det lilla helvetet var över gick jag i alla fall och fikade med Onekligen som var på tillfälligt besök i stan, och det var onekligen precis vad som behövdes! Skrattade bort tre timmar på ett fik här i närheten, en skön kontrast till resten av dagen. Tack för det Lisa!

Om tröttman, London och punjaben.

2011-10-24T23:27:00.001+02:00

Jag kom hem i förmiddags, supernöjd med London men mondieu så trött. Förutom att jag och Linn jobbat till två tre varje kväll, så fick vi som avslutning också tillbringa en härlig natt sporadiskt sovandes på olika platser på Stansted Airport, eftersom vår flight gick så tidigt. Jag är rätt bra på att sova på golv, men då undviker jag gärna följande störiga moment: flygplatstant som väcker en med ett gällt "Good mooorning" klockan tre för att meddela att man kan checka in och gå genom säkerhetskontrollen. När detta hade hänt oss masade vi oss upp och tog oss till incheckningsdiskarna, och nej, de var ej öppna då. Såklart. Gav tanten onda ögat men hon kopplade inte.

Såfort jag bara orkar ska jag berätta lite mer om de senaste dagarna, bland annat om riktiga pärlor vi hittat bland Londons vintagemarknader och ljuvliga små kvarter som jag redan vill åka tillbaka för att besöka igen. Alltså, vill typ bo där. London är ju helt himla magnificent!

Vi har också träffat en pensionerad hippietant i Brixton som ägnar all tid åt att ta sig an traktens kids (det var bland annat där som upploppen var i augusti), intervjuat en 19-årig tjej som är chefredaktör för ett samhällsmagasin i samma stadsdel och så har jag blivit spådd i handen av en punjab i Southall. Inte varje dag. (Han lovade mig evig lycka om jag betalade "50 - 60 pounds only!". Jag tog risken och lät bli. Living on the edge.)

Willesden Green

2011-10-20T04:02:00.000+02:00

Är i London! Det är mycket, mycket trevligt. Jag är ju på reportageresa med fotograf-Linn och även om det är mycket jobb är det roliga jobb så det känns lite som semester ändå. Vi unnar oss god mat och te på fina vintagefik och alltså: det finns så himla många fina ställen här.

Vill berätta allt och lägga upp bilder och ha mig men hinner inte nu för måste sova lite. (Och på tal om det förresten. Den här myten om att brittiska hus är "lite dragiga" – mycket sann, kan vi väl säga. Nattens outfit: långärmad skjorta, fluffiga raggsockar. Halsduk till hands.)

Dagens bild från ett främmande land, del 9: Cayman Islands

2011-10-18T13:40:00.000+02:00

Grand Cayman, Cayman Islands, maj 2010.

Rockor är häftiga djur. De största - mantarockorna - är flera meter breda och mycket graciösa när de seglar fram i vattnet. Ofta lägger de sig alldeles ovanför dykare eftersom bubblorna gör dem nyfikna. Också stingrockor (som de på bilden) är av nyfiken natur, och utanför Grand Cayman i Karibiska havet finns mängder av dem. Vid en sandbank mitt emellan två av ögruppens öar är vattnet bara någon meter djupt och här bor hundratals rockor som gärna simmar fram och lägger sig på ens utsträckta underarmar. Av någon anledning tycker de mycket om när man sjunger eller pratar med dem, och de tycks också gilla att bli strukna över sin sträva hud. Lite som keliga husdjur i havet.
Bara några hundra meter bort tar det grunda vattnet slut och det riktiga havet tar vid, bakom närmsta korallrev stupar en undervattensbergvägg flera hundra meter ner i djupet.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Gratis Digster Premium für alle

2011-10-18T11:45:00.000+02:00

Jag är Buzzador (vilket innebär att man får testa nya produkter etc) och testar just nu Digster Premium. Det får ni också göra om ni vill! Ange bara koden "Buzzador" när ni registrerar er så får ni premium gratis i ett halvår. Digster är en musiksajt med redaktörer som kollar vad man gillar och föreslår ny musik som de tror passar en. Man kan också skapa listor och lyssna på andras. (Vanliga Digster är gratis men Premium kostar lite, precis som med Spotify).

Gör så här:

1. Gå till Digster.se och klicka på "Skapa musikprofil".

2. Välj om du vill logga in med facebook eller ej.

3. Välj vilken musik du gillar, vilka genrer etc i dina Inställningar, så att Digsters musikredaktörer kan föreslå spellistor som de tror att du gillar!

4. Om du vill kan du sprida koden (buzzador) till vänner som då också får prova Digster Premium gratis i 6 månader.

När "vad ska vi äta till middag?" blir "hur många ostar ska vi äta till middag?"

2011-10-17T20:16:00.000+02:00

Svängde ihop lite mat. Pasta med sås gjord på chêvre och honung-creme fraichen. Tillbehör till det: fetaost och tre skivor haloumi. Hade jag bara haft parmesan hemma hade jag toppat med det.

Ost är gott.

Välkommen ändå!

2011-10-17T17:42:00.000+02:00

Till dig som kommit hit genom att googla "du står i en korsning och vet inte vart du ska gå":

Nog för att jag kan verka förvirrad, och jag är skitdålig på att välja och fatta beslut och så, men jag kan nog inte hjälpa dig med just det problemet.

The gala.

2011-10-16T21:03:00.001+02:00

Igår var det äntligen galadags. Jag var alltså på fest med tjugo stycken briljanta bloggkvinnor som jag aldrig förut träffat på riktigt, inte en enda av dem, och när man tänker på det är ju det en ganska bisarr situation. Men det var hur kul som helst och inte alls konstigt. Bäst var att alla visade sig vara skitroliga och glada och snälla och smarta och såna människor älskar man ju att hänga med. Och förutom att det var skoj att äntligen få träffa dem vars bloggar jag följer (!) lärde jag också känna flera nya. Bloggosfären = verkligen en av de bästa sfärerna.

Till Jenny och Inte skyldig som arrangerat hela kalaset (och bland annat fyllt hallen med ballonger, fixat snittar och jätteroligt quiz och en RÖD MATTA i entrén): Tack till er! Skitrolig idé, och ännu skitroligare att ni gjorde verklighet av den. Som ni sa, blir spännande när bloggalan växt och växt och fyller ett slott eller så i framtiden. (För bilder, klicka in hos Mirjam!)

Idag krämade jag ur det sista ur denna huvudstadshelg, jag och Sofia åkte hem till mitt ex och hans fru och deras urgulliga bebis och blev bjudna på mat och grejor. Sen hastade vi in till stan för att se One Day* på bio, men när S frågade om jag verkligen dubbelkollat när min buss går så hade jag såklart inte det. Föga otippat. Och eftersom den gick en timme tidigare än jag trodde fick vi planera om och istället se Midnight in Paris. Det var helt okej, tjusigt med alla Parisbilder och 20-talskläder.

Jättejättekul helg det här, men just precis nu: not so much kul. Kvällsbuss mot hemma. Sex härliga timmar med Bus4you. Godiset och chipsen tog slut i höjd med Salem, nu har vi kommit till nånstans mellan Linköping och Jönköping. Och internet segar. (Förstår att ni undrade). (Vill kolla serier ju.)

* Ang One Day: Vi förstår alltså att den tydligen ska vara en total katastrof jämfört med boken, men eftersom vi båda läst boken ville vi så gärna se katastrofen tillsammans.

Emma och Hängmattan, eller Två kära återseenden.

2011-10-15T02:30:00.000+02:00

Idag: Mycket bra dag. Jag träffade Emma som är en av mina favoritmänniskor och som flyttade till Stockholm från Göteborg exakt samtidigt som jag och D flyttade hem till Göteborg från Schweiz. Det grämer mig ungefär varje dag, för Emma är en sån man vill hänga med alltid och jämt. Till exempel är hon väldigt rolig och glad och snygg.

Men idag är ju JAG i Stockholm så nu kunde vi äntligen hänga, och efter att ha fyndat lite nya kläder gjorde vi det som jag dagdrömt om i tre år, ända sedan jag bodde här: Vi gick till det brasilianska Café Hängmattan på Söder och beställde deras macka med chêvreost (motsvarande två hamburgare i storlek) och avocado. Jag var helt lyrisk av nostalgi för jag brukade alltid äta här för länge sen och den här gången pratade vi minst en kvart ingående om hur god maten var, så god var den.

Vi gick också till en möbelbutik och satt i fåtöljer vi aldrig kommer få råd att köpa och strök med handen över enorma matsalsbord i ruggat trä som vi aldrig kommer ha plats för. Och sen fick vi båda två flera positiva jobbsamtal, och det var ju skoj. Speciellt Emma, som fick ett jättejättepositivt, vilket gjorde mig så himla glad för hennes skull resten av dagen. Hon är så värd det.

(Ni som bor i Sthlm: gå för helvete och ät den här mackan på Café Hängmattan så ofta ni kan, ni borde göra det i ren respekt för oss som inte har den inom räckhåll på det viset. Och därmed basta, hör sen osv.)

Kvällen tillbringade jag och Sofia hemma hos henne i äkta Johanna och Sofia-anda, det vill säga med aldrig sinande mängder god mat och godsaker. Vi gjorde tapas OCH grillad kyckling med hemmagjord jordnötssås, vi hade chips och dip OCH godis och choklad. Ni fattar grejen. Hemmakväll deluxe. Sen försökte vi i två timmar lad.. hyra ner filmen One Day eftersom vi båda nyss läst boken och ville se den ihop. Misslyckades. Men ändå, njöt av att bara få bästishänga lite.

I morrn blir det bloggala! Peppen inför det alltså: Sky high! (Mest nervös för just nu: att jag inte ska fatta vem som är vem. Tänk ni som bloggar under nickname och inte ert riktiga, om ni presenterar er med vanligt förnamn kanske jag inte fattar vem som är vem! Kan vi bestämma att vi ska vara övertydliga?)

Presanger

2011-10-14T11:45:00.001+02:00

Har sovit ut i Sofias lägenhet, så angenämt alltså. Låg här i koma när hon gick till jobbet vid åtta. Gillar väldigt mycket att vara i Stockholm och bara glida runt hos vänner och vara ledig, igår kväll var jag och Sofia till exempel hemma hos Karin och Anders och blev bjudna på middag och ljuvligt umgänge.

Nu måste jag bara visa vilka fantastiska presenter jag fick i förrgår kväll av min kille. Helt utan särskild anledning! Han hade hittat dessa i någon webshop i England och (med rätta) insett att de här måste ju Johanna ha:

Det är små postitlappar formade som tetrisbrickor (!!). Jag dog lite för att det var så fint, min kalender kommer bli ballast i hela stan. Sen, eftersom frakten kostade en förmögenhet, så passade D på att köpa lite mer roliga presenter så att det skulle bli mer värt (gillar hur han tänker där). Tex de här jättefina små bladen - "lövslipsar" - som man kan sätta lite överallt, framför allt på ihoprullade fula sladdar. Det kan eventuellt ha något att göra med att jag häromdagen hotade med att tappa förståndet om vi inte gör något åt sladdhavet bakom soffan i vardagsrummet.

Och sist men verkligen inte minst: två mjuka handgranater som innehåller väldigt fiffiga gröna shoppingkassar i tunt tyg. Bra både för miljön och människan. De är från "War on Plastic" och jag fick användning för dem direkt. Tex igår på tåget (när jag inte ville ha en extra väska men behövde slänga ner bok, choklad, chips och matsäcks-baguetten någonstans) och sen när vi skulle iväg på middag och jag behövde något att bära gåbortvinet i på ditvägen, men inte på hemvägen. Klockrent då med en handgranat i handväskan!

Min kille alltså, världens bästa människa på presenter. Enda negativa sidan är att jag får sån prestationsångest över att hitta lika bra saker tillbaka (går junte).

Hepp, nu ska jag till stan och hänga med världens bästa Emma.

Tåget parte trois.

2011-10-13T14:14:00.000+02:00

Det sitter ett gäng i vagnen som snackar Berndütsch! *dör av nostalgi*

Tåget mot Sthlm del II

2011-10-13T13:15:00.000+02:00

Mest stereotypa tågresenärskaraktären: karriärmännen i yngre medelåldern som har "festlig" ring- och sms-signal på mobilen. Tänk "space sounds" eller "tuta". Mobilen ligger prydligt upplagd på det lilla bordet och headset:et är ikopplat i öronen. Ändå tror de här männen att de riskerar att missa viktiga samtal - att skärmen lyser upp och telefonen vibrerar ljudligt mot trälaminatskivan när det ringer är icke nog. Ljudet ska på!

Det är dessa män som använder uttryck som
"jupp, it's rolling", "jag återkopplar asap" och "jag tar med mig några roll-ups".

(OBS att jag inte är surtant som störs av ljuden, jag är mycket svårstörd faktiskt. Iakttar bara. Och HAHA, just som jag skrev denna parentes ställde sig annan medresenär och bad yuppien att "prata lite tystare". Hohoho, action på tåget.)

Bonusuttryck från yuppien: "måste ta ett viktigt inkommande här du" och "fint, vi drar en lunch och kör all business omgående". (Samtliga fraser tagna ordagrant från verkligheten.)

På tåget till Stockholm

2011-10-13T12:29:00.000+02:00

SJ, waddup med att inte ha gratis internet på tåget? Internet är faktiskt jättepopulärt. (Gratis wifi är också jättepopulärt, och modernt och så. Så att ni vet.)

Behöver er!

2011-10-12T12:30:00.002+02:00

Det här med att frilansa innebär verkligen ett virrvarr av känslor kan jag tala om. Ofta är det fantastiskt, ibland stressande och då och då ångestladdat. Jag känner ingen som frilansar som inte pendlar lite mellan hopp och förtvivlan.

Dock måste man säga att upp-sidorna av det hela är väldigt mycket upp, till exempel när man får resa. Resa i jobbet måste ju vara världens bästa grej. Och därav detta inlägg: jag vill ha lite tips av er. Ni vet ju redan att jag ska till Japan om en dryg månad, men först (nästa vecka) åker jag till London på reportageresa med en jätteduktig fotografvän som heter Linn.

Så snälla ni, var nu mina guider och ge mig era bästa Japan- och Londontips! Ös på för glatta livet så blir jag så glad så glad. Alltifrån turistgrejer av slaget "det finns ett jättehärligt café på den här adressen" (eftersom jag hoppas på att hinna turista en liten gnutta också, även om det kanske inte är så troligt) till diverse fenomen som "en skojig sak med Japan är att de kör sina hundar i barnvagnar" (för alltså de GÖR tydligen det!).

Allt är av intresse, okej? Okej. Tusen tack på förhand!

(PS. Och tack också för alla intressanta svar och tankar på förra inlägget.)

Det här med att ha en blogg.

2011-10-10T23:28:00.004+02:00

Det värsta som finns (och det är givetvis en överdrift, jag menar snarare "en grej som kan vara lite jobbig"), är när folk säker Å har du en blogg, vad handlar DEN om?

Det är hemskt, för i de stunderna känner jag alltid att det är lite pinsamt att erkänna att jag ens har en blogg. Oklart varför det skulle vara pinsamt egentligen, men kanske är det det här med att jag ha en så kallad dagboksblogg som inte handlar om något särskilt (eller rättare sagt om allt möjligt) som är problematiskt? För det vanligaste argumentet hos folk som inte gillar bloggar, är ju just det här tror de verkligen att någon bryr sig om små skitsaker ur deras liv?.

På något sätt gör det att jag har svårt att definiera min blogg för folk som undrar vad jag egentligen skriver om. Den här bloggen handlar ju om "lite allt möjligt", det är ju precis det den gör, men det låter ju inte klokt att svara så. Jag tror att det hade känts mycket enklare om den hade haft ett tema, om jag skrev om bara mitt jobb, eller om nån samlarhobby eller vad som helst. En nisch, en anledning liksom. En legitimitet. Det hade varit lättare att försvara än att jag bara skriver lite random om mitt liv och tycker det är kul om någon vill läsa.

Ibland försöker jag tänka på det där, vad som egentligen är min nisch - har jag någon?. "Dagens bild från ett främmande land"-serien är nog till exempel ett resultat av en sådan tanke. Det vill säga: vad har jag bra koll på som jag kan dela med mig av? Jo, jag har varit i ganska många länder och har sjukt många bilder från överallt. Jag kan tipsa folk om ställen att åka till, berätta om platser jag varit på, jag gör en serie av det! Och den har ju verkligen tagits emot med öppna armar och många har önskat mer (tack era snällisar!), men ändå kan jag ibland bli nojjig över att någon ska se det som skryt. "Kolla vad många länder jag har varit i", liksom. Fastän ingenalls har sagt något ens åt det hållet så påverkas man, jag, kanske nånstans lite av den där gängse bilden av att folk som bloggar är uppmärksamhetskåta och vill hävda sig.

Jag tänker mer att folk som bloggar kanske helt enkelt bara tycker att det är kul att skriva.

För mig är den första och största anledningen till att jag började blogga att jag vill ha någon form av dagboksdokumentation över mitt liv. För att det är kul att ha. För att jag får panik av tanken att inte kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen hade för mig den där sommaren, eller förra torsdagen, eller under universitetssåren. Det är så mycket man minns genom dagboksinlägg och bilder som man aldrig någonsin hade kommit ihåg annars, och de där minnena vill jag helt enkelt inte vara utan. Jag skrev länge vanlig dagbok när jag var yngre men det finns ingen chans i världen att jag skulle orka det nu för tiden, det är lättare att blogga. Och dessutom är det ju så mycket roligare att göra det. Och lika roligt att läsa andras bloggar, få kontakt med kalasbra människor, underhållas av deras ord och glutta lite på deras liv. Och då är det väl klart att de personerna ska få tro att det finns någon som bryr sig om små skitsaker ur deras liv, för det finns det ju!

(Ändå kvarstår det faktum att frågan men vad bloggar du om egentligen? är svår att svara på. Det blir ett "eehm jo jag skriver om..alltså ja, lite allt möjligt liksom". Men så tänker jag, att det kanske inte är något fel på lite allt möjligt, trots allt (?). Lite allt möjligt är ju som livet är mest.)

Hur brukar ni förhålla er till det där?

Jag hjärta alla snälla bloggvänner

2011-10-10T14:10:00.000+02:00

Vet ni, igår kväll satt jag och förbannade att min e-legitimation (såklart) inte funkade så att jag kan göra den sista lilla registreringen av mitt nya företag. Att ladda ner ny e-legitimation funkade heller inte (såklart igen, funkar det någonsin smidigt?) eftersom båda mina webbläsare var för nya (trots att de inte ens är nya). Blev mycket sur.

Men nu på morgonen kom posten med ett brev, snälla Camelliss har skickat mig en bok om företagande. Hur snällt och omtänksamt är inte det? Dessutom en superpedagogisk liten bok med tips och förklaringar och goda råd och allt möjligt, precis vad man behöver i det här nya och lite förvirrade läget. TACK snälla du!

Det här med att lära känna grymma människor över internettet, så galet bra grej. Blev på mycket bra humör nu! Hurra för sådana snällisar.

Kvällens middag:

2011-10-10T01:31:00.002+02:00

Chips och dip.

Snabblagat och jävligt gott, ibland allt man kräver av en måltid.

Niceville

2011-10-09T11:36:00.000+02:00

Jag läste ju nyligen Kathryn Stocketts Niceville och igår var jag, Sofia och Stina och såg filmatiseringen av den på bio. Älskade den innerligt.

Det var väldigt bra skådespeleri av alla som medverkade, de skapade fantastiska porträtt av ett gäng kvinnor i 1960-talets Mississippi. Jag tyckte dessutom att allting var och såg ut precis som det gör i boken, på pricken verkligen, otroligt hur de kan återskapa allting så in i minsta detalj.

Så dagens uppmaning: gå och se Niceville! (Engelsk titel: The help).

Dagens bild från ett främmande land, del 8: Bolivia

2011-10-08T11:21:00.006+02:00

Salar de Uyuni, Bolivia. november 2006.

I södra Bolivia ligger Salar de Uyuni, en av världens häftigaste öknar. Det är en saltöken som bildats när en förhistorisk sjö torkat ut, och idag utvinns 25 000 ton salt härifrån varje år. Kritvita isliknande kristaller sträcker sig så långt ögat kan nå och det reflekterade solljuset grillar hornhinnan på den som inte skyddar ögonen med mörka solglasögon.

Vi slog oss ihop med några irländlare i La Paz, bokade bussbiljett till södra Bolivia och där hyrde vi två terrängjeepar med chaufförer, kartläsare och kock. De tog oss runt i saltöknen i flera dagar, och även om vi till en början inte såg annat än salt, salt, salt och en och annan kaktus, visade det sig snart att området hade med att visa. Till exempel rosa flamingos i tusental, varma källor att bada i efter de svinkalla nätterna, klippor som var som hämtade ur en tavla från Salvador Dalí och sjöar som på grund av olika mineraler hade grönt eller rött vatten.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Johanna - nu med f-skatt.

2011-10-06T10:25:00.004+02:00

Nu gör jag det! Registrerar mitt företag. Så alldeles strax är jag frilansare "på riktigt" och kan fakturera lite proffsigare. Igår var jag nämligen på ett möte med Skatteverket för att lära mig hur man gör när man driver ett företag. Jag vet verkligen ingenting om det, och hade lovat mig själv att inte skämmas för att ställa de riktigt korkade frågorna. Typ såhär lät det:

– Ja, de här fakturorna... vad måste stå med på dem egentligen? Kan man göra dem i word? Det brukar jag göra när jag fakturerar med A-skatt.

– Ehee, med A-skatt heter det inte fakturera. Då har du bara skrivit vad de ska betala dig.

– Mmhm, okej! Och när du säger "betala in detta den 12:e varje månad", vad exakt är det då du menar med "detta"?

– Skatt och egenavgifter.

– Mmhm, okej! Och...

Att ställa dumma frågor var en skitbra strategi, för nu fattar jag (typ) hur man gör. Och ja, det verkar ju lite krångligt, men också lite kul. Mest för att jag har köpt en så himla snygg pärm som jag ska ha alla tråkiga papper i, förstår ni rolighetsgraden med bokföring när man möts av den här färgchocken? Jag tänker: huge. Jag tänker också: kommer vilja bokföra varenda dag!

Och förresten, ni som kan sånt här: fixar jag att göra bokföring och bokslut och allt själv* eller bör jag anlita någon för det? Samt: är det 25 % moms på alla typer av artiklar/reportage/annat man kan tänkas sälja? (Hon jag träffade trodde att det kunde vara 6 % på vissa "beskrivande verk" men det tyckte jag lät väldigt konstigt. Man säljer ju inte hela upphovsrätten utan bara rätten till en (1) publicering, och då är det väl 25 % moms? Eller?

* Är alltså inte helt bakom flötet, även om det kanske verkar så i dialogen ovan.

Oops.

2011-10-06T01:37:00.001+02:00

Här låg nyss ett inlägg som jag fick ta bort så länge för att jag berättade något som visst inte var officiellt än. Smidig som jag är. (Om ni som läser med reader undrar varför det blippade bort igen). Återkommer i ämnet!

Blog award

2011-10-05T23:34:00.001+02:00

Jag har fått en "Blog award" av Lisa, tack! Det innebär att man ska svara på följande frågor, så nu gör jag det:

1. Varför började du blogga?

Jag har alltid gillat att dokumentera saker på ett dagboksliknande sätt, men orkar inte skriva dagbok som jag gjorde förr. Nån gång under 2006 kom jag på att jag nog skulle tycka att det var väldigt kul att blogga, och sen dess har jag gjort det. För det är ju kul! Och inte minst är det kul att kunna gå tillbaka och läsa i efterhand, se vad som hände där och då, vad man hittade på och tänkte.

2. Vilka bloggar följer du?

Har hela readern full av grymma människor som jag uppskattar att få följa på olika sätt. Och det finns många fler än så som jag önskar att jag hann läsa.

3. Vilka favoritfärger har du?

Oj, det var längesen man fick den frågan! Haha. Ska jag klämma ur mig en favvofärg generellt blir det nog grön, lite olivgrön. På kläder har jag väldigt blandat, ibland köper jag väldigt mycket svart-grått-vitt-jeansfärgat och ibland upptäcker jag att jag handlat någon mintgrön prickig t-shirt och annat med mycket färg och mönster. Det blir lite olika.

4. Vilka favoritfilmer har du?

Det här är en av de svåraste frågorna, för jag kommer aldrig ihåg vad filmer heter. Och glömmer liksom vilka jag sett. Samt att det känns lite läskigt att bli bedömd efter sin filmsmak. Men två filmer jag minns vad de heter och som jag gillade, är Little miss sunshine och 500 days of summer. Jag kan uppskatta väldigt många olika genrer och så länge en film fångar min uppmärksamhet kan jag tycka att den är helt okej. En film måste inte förändra mitt liv, ibland räcker det att den bara underhåller mig i två timmar.

Jag är inte så förtjust i Fantasy och overkliga saker dock, tappar ofta intresset då. Transformers 2 var kanske den tråkigaste film jag sett i mitt liv. Overkliga saker som är "lite snygga", som typ True Blood, kan funka, men med facit i hand tappade jag ju intresset även där efter 7 avsnitt. Fattade liksom inte varför de var tvungna att vara vampyrer.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?

Åhå, massor, för älskar att resa. Jag har varit i en hel del av mina drömländer, men självklart återstår också hur många som helst. För att nämna några några: Indien, Colombia, Australien, Nya Zeeland, Malawi, Iran, Canada, Japan (fast ska dit snart ju, hurra) och Tanzania.

Så ska man också skicka vidare awarden till tre andra bloggare, och det gör jag till de eminenta Josefine, Mirjam och Johanna.