söndag 30 mars 2014

Och reportaget är fortfarande inte i närheten av färdigskrivet nej, tackar som frågar.

Söndagen gick inte precis heller av för hackor. Den gjorde det definitivt svårt att sitta inne och skriva i alla fall. Så det har jag inte gjort så värst mycket.

Jag vaknade som vanligt med en liten dunboll sovandes på armen. När A åkte till jobbet gick jag och Elsa ut och hittade körsbärsblom. Tog bilder som en galning naturligtvis. Såg liksom i fotoögonblicket folk närma sig trädet i ögonvrån och insåg att det snart skulle bli instagram-kö av det hela, hehe.
Sedan åt jag brunch med mamma och pappa på Kringlan. Så jävla gott. Och fina möbler. Därefter gick vi till Kommersens loppis och jag tänkte "nu ska jag inte köpa fler plåtburkar för jag har ju tusen stycken". Sen köpte jag en jättefin röd plåtburk (wohoo) och fick fina råd om hur man ska putsa dem av gubben som sålde. Det var hans mammas husmorsknep tydligen ("mjuk trasa, ljummet vatten och diskmedel, sen mjuk trasa igen och till sist helt vanlig symaskinsolja, sån man köper för tretti spänn! Det är hemligheten!")

Och här följer bildbevis på allt.

lördag 29 mars 2014

Procrastination, the good kind

Idag skulle jag ägna hela dagen åt att effektivt skriva en massa, eftersom jag har en massa att skriva. Men se det gjorde jag inte. (Om inte en kvarts jobbande på helahela dagen kan räknas som "effektivt skrivande". Och det kan det väl inte gärna göra.)

Jallafall känner jag mig rättså nöjd med prioriteringen, för det var ju helt plötsligt VÅR i stan. Jag och Elsa började dagen med två timmars promenad i Änggårdsbergen. Magiskt. Sen chillade vi lite hemma några timmar, de timmarna då jag skulle ha börjat skriva men aldrig gjorde det, utan istället hängde runt på internet och okynnesbeställde böcker. Det blev Varför kom du hit? (som Julia har skrivit!), boken om Bang och så Min vän Leonard av James Frey som jag ser fram emot att läsa eftersom jag gillade A million little pieces. Den kostade för övrigt 19 kr. Älskar bokrea.

Efter det kunde jag ju inte heller börja jobba eftersom jag ville laga lite mat tills när A kom hem, och när han gjorde det åt vi den, och sen åkte han iväg för att fira av en arbetskamrat och då frågade min kära vän Martin lägligt om vi skulle dricka öl. Och öl är ju mycket roligare än att skriva reportage en lördagkväll, det är det ju.

Så nu ska jag göra det! Tänkte vara effektiv "sen" istället. Vi får se hur det går...

DET FANNS VITSIPPSHAV I ÄNGGÅRDSBERGEN!
Denna lilla boll alltså. 
Mamma tittade in här häromdagen och hade då köpt de här.
De gjorde mig glad hela dagen i dag för köket blev så färg-
glatt och fint. 

torsdag 27 mars 2014

Första turen, första kraschen

I tisdags var det premiär. Cykelpremiär, på de sprillans nya touringcyklarna som vi köpte för ett halvår sen för att kunna cykla de "nätta" 160 milen till Paris i sommar på.

Det här inlägget hade kunnat handla om hur fantastiskt det var att cykla på dem (det var det!), eller om den fantastiska cykelbutiken Veloform i Majorna som vi åkte till. Den där vi blev hängandes halva kvällen medan den entusiastiske butiksägaren berättade gamla anekdoter och erbjöd sig att specialbygga en ställning till Axels cykel så att vi kan sätta dit en korg för Elsa att sitta i.

Men så blir det alltså inte, för det här inlägget kommer att handla om slutet av cykelturen. När vi var hundra meter hemifrån stannade vi vid ett övergångsställe på Linnégatan och just som vi skulle cykla över så hände det, nämligen.

Jag ramlade.

Alltså saknar ord för genansen jag känner över detta. Normala vuxna människor ramlar väl inte med sin cykel?! Jag lyckades i alla fall eftersom jag plötsligt upptäckte att jag inte nådde ner till marken och då tänkte "jag hoppar av lite smidigt". Men när jag försökte svänga ena benet framför mig (så som jag har gjort i freakin hela livet) så VAR DET EN HIMLA RAM DÄR I VÄGEN. Så jag tvärföll kan man säga. På Axel, så att han också föll, mitt på övergångsstället. Jorå. Två vuxna med skrubbsår på knäna.

Och det är ju inte som att jag inte förutspått detta. Cykeln är förvisso typ den snyggaste ever och helt fantastiskt skön att cykla på, men har alltså ingen fotbroms och det fattar väl vem som helst att det är livsfarligt. Avsaknad av fotbroms och en konstig stång som gör att man måste svinga upp benet BAKOM för att komma på/av. Jag säger då det.

I alla fall, vi ledde cyklarna de sista meterna hem och jag sa dramatiskt att jaha, det var ju synd att jag var så himla värdelös på detta när jag vill vara asgrym och du får väl cykla själv framöver så att du slipper bli fälld. Fina A, lugn och harmonisk, svarade bara att man ramlar ibland, inget konstigt. Ska vi fira våffeldagen med chips och lökdipp?

Och så gjorde vi det. Det blev en fin kväll trots allt.

MVH, cykelproffset

onsdag 12 mars 2014

Matkriget i riksdagshuset

Re:public sätter agendan!

I det nya numret av Re:public finns som sagt ett väldigt kul reportage som mina duktiga kollegor Christopher Holmbäck och Moa Karlberg gjort. Om det verbala matkriget i riksdagshuset. De har begärt ut dokument ifrån riksdagens matråd och fått fram ungefär världens roligaste saker, som en moderat som slåss för att slippa äta ekologiskt och en centerpartist som efterfrågar palt en gång i veckan. Representanter från både vänster och höger enas dock i kärleken till rotmos.

Ingenting annat än genialiskt, detta. Och idag har ungefär hela mediesverige plockat upp det hela, såväl tv som radio och tidningar:


Ni vet vad ni ska prenumerera på om ni vill vara där det händer ;)

Foto: Moa Karlberg

tisdag 11 mars 2014

Om tre år sen, om idag, om små marginaler

Idag har det gått exakt tre år sedan jordbävningen och den efterföljande tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Fukushima. Tolken som jag och Erik anlitade när vi var där lade just upp den här bilden på facebook:


Där står jag i det som en gång var kommunhuset i staden Ishinomaki. Längst upp på väggen kunde vi se gränsen dit vattenmassorna och leran nådde, på fjärde våningen. Och då stod huset ändå högst uppe på en kulle. Hela huset var ett urblåst skelett, även nio månader efteråt.

Rummet som bilden visar var kommunfullmäktigesalen och vi var där tillsammans med en lokaljournalist som visade vilken stol han satt på när vågen kom och svepte med sig allt. Han överlevde tack vare taket ovanpå femte våningen, varifrån han såg hela sin barndoms stad försvinna i ett enda svep. Vattnet nådde ända upp till kanten på taket, men inte över. En hårsmåns marginal.

Igår natt drömde jag att jag befann mig på en liten ö någonstans i sydkinesiska sjön och skulle rapportera om ett 'spänt politiskt läge'. Plötsligt kom tjugo flygplan och jag förstod att konflikten hade eskalerat till krig, att det var en flygattack och att jag sannolikt skulle dö. Att jag inte kunde fly eftersom flygfältet och färjelägret på ön skulle det vara det första som bombades. Det var den verkligaste dröm jag någonsin drömt. Jag riktigt kände hur det var att befinna mig på den där sköra lilla marginalen. Och ändå inte, såklart, eftersom det bara var en dröm. Men när jag vaknade insåg jag att sådana saker händer människor på riktigt, hela tiden.

Som för tre år sedan, när journalisten Norio Sato stod på det där taket i Ishinomaki.
Och som idag, när SR:s Asienkorre Nils Horner sköts till döds på öppen gata i Kabul.

Så sorgligt. 

söndag 9 mars 2014

8 mars

Vilken dag det var igår! Internationella kvinnodagen och dessutom årets första vårdag, med sol och fågelkvitter.
Jag och Elsa började med långpromenad i Änggårdsbergen, sen åt jag brunch med några härliga kvinnor: Johanna W, Linn och Roja. På Kringlan i Haga, där ungefär hälften av stans alla invånare också ville äta brunch denna dag. Sån fantastisk lördagskänsla på allt och alla.


Efter brunchen hämtade vi Elsa igen som hängde med till popup-second-hand-butik på Linns frilanskontor Taket, till förmån för UN Women tror jag det var. Jag köpte ett fantastiskt tjusigt halsband med ett guldigt disco-äpple. Sen gick vi kvinnodagsdemonstration mellan Gustaf Adolfs torg och Götaplatsen.


Sen promenerade jag och Elsa hem genom stan och när Axel kommit hem från jobbet kom Sofia och Andreas hit på middag. Vi fick säga hej till deras lilla bebis genom Sofias fina mage. Den rumlade runt som en säl därinne. Alltså så sjukt häftigt.

Det här var en mycket, mycket bra lördag!

(PS. Bild 2 och 4 av de fyra ovan är snodda av Wiman resp Linn.)

torsdag 6 mars 2014

Ett år, och en glimt från sommaren

Jag cyklar hem i natten, glad, på din cykel. Dina hörlurar över öronen, de spelar någon låt jag älskar och det luktar sommarkväll. Äntligen äntligen äntligen luktar det sommarkväll. Och det blandas med en släng Byredo från mitt nyckelben, som luktar dig, som luktar den här våren, som luktar pirret i magen. 

Du är liksom överallt. 
Och allt är bara så himla fint. 

Ett mail, till A, skrivet klockan tjugotrefemtifem en kväll i slutet av juli. Idag är det ett år sedan vi träffades! 

Bexet, midsommarafton 2013

tisdag 4 mars 2014

Hemresan från helvetet

Den där om "en olycka kommer sällan ensam". Den passar rätt bra på min och Linns hemresa i söndags kan man säga, när vi skulle åka tåg från Antwerpen till Amsterdam och därifrån flyga hem.

Vår dag i punktform:

1. Klockan är 05.50 och taxin vi beställt för att åka till centralstationen kommer inte i tid. Vi får ringa bolaget och hetsa.
2. När vi ska betala taxin vägrar föraren att ta emot visakort, trots att vi betalat taxi med visa dagen innan.
3. Taxiföraren går till slut med på att ta betalt med kort, men kräver 4 euro extra. Sen tar han betalt genom att ringa någon och läsa upp mitt kortnummer inklusive säkerhetskoden på baksidan. Helt normalt.
4. När vi kommer in på centralen visar det sig att mannen på biljettkontoret två dagar tidigare har gett oss biljetter till rätt dag (söndag), men klockslag för en vardag. Således går tågen till Amsterdam på helt andra tider än vi fått information om. Ett går till exempel en minut efter att vi kommit till centralen (en kvart innan "vårt tåg" skulle komma). Vi springer men missar det med cirka tio meter. Om inte taxin hade strulat hade vi hunnit med alldeles galant.
5. Höghastighetståget som normalt går mellan dessa städer är inställt på grund av vägarbete, så nu finns bara alternativet att vänta på nästa långsam-tåg. Det ska vara framme på Schipol i Amsterdam tio minuter efter att vår check-in stänger.
6. Vi ber nu biljettkontoret som gjort fel om hjälp med att ringa flygplatsen och avisera vår sena ankomst. Svar: Vi får inte ringa utlandssamtal härifrån. Amsterdam ligger ju i Holland. 
7. Vi ber biljettkontoret som gjort fel att hjälpa oss ta fram telefonnumret till flygplatsen så att vi kan ringa själva dyrt från mobilen och avisera vår sena ankomst. Svar: Vi får inte använda internet under arbetet. (Alltså!!!)
8. Vi hittar ett Starbucks där vi försöker wifi:a fram detta telefonnummer. Expiditen säger att de är "det enda Starbucks i hela världen utan wifi". Men såklart.
9. Jag ringer hem och väcker Axel som kirrar ett telefonnummer. Vi ringer flygplatsen som är snälla men "inte kan lova något" (vilket vi förstås förstår).
10. Vi tar nästa tåg som kommer. Det innebär byte i Rotterdam, på grund av ännu ett vägarbete. Vi väntar jättelänge i Rotterdam.
11. Vi öppnar frukostpaket från hotellet, där någon naturligtvis lagt korv på de vegetariska mackor vi beställt.
12. När vi äntligen kliver på nästa tåg hör vi i högtalarna att det på grund av vägarbete mellan Amsterdam och Schipol "doesnt go any further". Vi tror inte att det är sant och kliver av igen för att fråga en tågstationsgubbe några meter bort. Han säger att det visst är det här tåget, att det ska gå till Schipol but not any further AFTER THAT. När vi vänder oss om för att gå på igen rullar tåget iväg, bort från oss.

Detta är dagens absoluta lågvattenmärke, lägre än så kan vi liksom inte komma.

13. Vi ringer flygplatsen och säger att vi blir jättejättesena, de behöver inte längre hålla checkin-disken åt oss. De ger oss ett nummer att ringa, eftersom SAS helpdesk på just Schipol inte är auktoriserad att sälja eller boka om biljetter (exakt VAD gör de då? undrar jag).
14. Vi ringer numret de gett oss. Det går till en helpdesk i Danmark. Som är öppen måndag till fredag, enligt en röst i luren.
15. Efter klockan tio kommer vi äntligen fram till helpdesken. Där meddelar en dansk man att vi hade kunnat boka om gratis om vi hade ringt en timme innan vårt första flyg skulle avgå. Jag: "Men det har vi ju gjort, med råge".  Mannen: "Ja, men vid den tiden hade vi ju inte öppnat än". Jag: !!
16. Vi ringer helpdesken igen, för att prata med någon annan. En tjej som heter Lise säger att hon inte kan hjälpa oss. Då berättar jag om vår dag. Då vill hon hjälpa oss. Hon säger att vi måste köpa ny biljett men att det bara kostar 1000 kronor per person. Jag konfererar med Linn, vi blir överlyckliga över denna deal och ringer upp igen för att hugga biljetterna. Då svarar en annan kvinna. Nu kostar det istället 5700 DKK att köpa nya biljetter. Var Lise fick sina uppgifter ifrån har hon "ingen aning om". Kvinnan föreslår att vi ber flygplatspersonalen om hjälp eftersom helpdesken egentligen inte kan boka om vår biljett nu när det är så nära inpå den flight vi istället hoppas komma med.
17. Vi kommer fram till flygplatsen. Vi hälsar tjejen vid SAS-disken att helpdesken i Danmark hänvisat till dem. En snäll kvinna, hon vi talat med i telefon halva dagen, försöker hjälpa oss. Hon får en kollega på kroken, men kollegans chef slår fast att eftersom vi bokat en så billig biljett från början och det bara finns dyra biljetter kvar till den flight vi nu försöker komma med, så kan de inte hjälpa oss.
18. Vi drar fram mobilen för att köpa helt nya biljetter online. Då säger hon som sitter vid en SAS-informationsdisk men som man ändå inte kan köpa SAS-biljetter av, att det är "vanskligt att köpa biljetter på nätet så nära inpå". Det finns en risk att betalningen inte hinner gå igenom och då förlorar vi några tusenlappar till, och kommer ändå inte hem.
19. Vi stirrar rakt ut i luften ganska länge. Tjejen får dåligt samvete och säger att vi ju "kan chansa".
20. Till slut köper vi nya biljetter på sas.se, som enligt SAS själva (surprise) är det pålitligaste. Det kostar oss 3500 kronor per person.
21. Vi hinner inte köpa mat, men snart sjunker vi ner på ett plan till Oslo. Vi drömmer om en macka eftersom vi inte ätit på hela dagen, men allt man får är te. Jag hittar en go wrap i menyn som jag tänker köpa men somnar innan flygvärdinnan kommer.
22. Ett litet miniplan tar oss från Oslo och hem. Vi landar, trots allt, bara två timmar senare än det var tänkt från början.

Såatt. Härlig dag osv. Tur i alla fall att vi hade varann och kunde garva lite mellan frustrationsattackerna.

(Själva fartygsresan och Antwerpen var trots alla dessa fadäser på slutet helt fantastiska. Får blogga om detta annan dag. När ilskan över "jag förstår att det är min kollega som gjort fel, men vi får inte använda telefoner eller internet på jobbet så jag kan inte hjälpa er över huvud taget"-inkompetensen dämpats en aning..)

Det är ändå en tapper Linn som kliver på sista planet! Det får man ge henne.